Denna dagen som var så helt okej.
Förutom när jag vaknade då. Fick reda på att jag hade prov idag. Yuck. Men det gick faktiskt ganska bra, jag kunde svara på allt nästan. Något enstaka gissade jag på. Och sen åt jag lunch med Niclas och Simon. De har förresten en teve nere i matsalen nu. Och tv4Sport på. Inte direkt det jag hade valt, haha.
Och jag skrev klart engelsk-grejen redan nu efter lunchen så det kände jag mig också duktig med. Det som är dåligt är varför jag skrev klart det redan nu. Alla har övergett mig. Ellie har inte kommit till skolan, inte Sandra heller och Karl borde vara här nu men det är han inte. Och Simon och Niclas kollar på Flashback. Pervon. Haha.
Jag är så enormt missnöjd med mig själv, och jag undrar om det ligger någonting i det Nicolai säger. Jag kanske borde sluta med bilddagbok? Det enda jag gör är att titta på andra människor och jämför mig med dem. Och kommer på nya saker som jag vill ändra på mig själv.

Nu kommer Simon och snokar >.<


7 års olycka, men vi har lärt oss leva med det

~

Det är söndag.
För er ouppmärksamma,
så är det första advent också.
Men det kvittar om ni har glömt bort det.
Det är inte som om ni hade missat något.
Mer än trängsel, högljudda röster och kalendrar som brandkåren delar ut.

Vill ni ha en kalender så finns de säkert i närmaste mataffär också.

Egentligen älskar jag julskyltningen.
Jag älskade den innan idag också.
Men som tur är så har jag förvandlats till Grinchen, nu lagom inför läggdags.
Jag hatar söndagar.
Med eller utan rödbrusiga tomtar.

Men jag är ensam nu.
Fy fan för ensamhet.
Det hade kvittat vem som hade varit här.
Om Nicolai hade legat i sängen och snott allt täcke, då hade jag varit lycklig.
Om mamma hade kommit in och klagat över att det finns smulor över hela bordet, då hade jag varit nöjd.
Om Johannes hade klampat in och bestämt sig för att sitta vid min dator, då hade jag varit måttligt road.
Jag hade inte varit ensam.
Men Nicolai är i Landskrona, mamma är hos M, och Johannes är hos pappa, antar jag.
Alltså är jag ensam.

Men under julskyltningen var jag faktiskt glad.
Jag och älsklingen tittade på pepparkakor med namn på,
vi såg på medan barn åkte skridskor,
och fikade med lussekatter och kaffe.
Jag älskar mysiga dagar.

Jag vill inte sova.
Jag hatar ensamhet.
Men alla är väl ensamma då och då.
De klarar sig.
Då borde väl jag också göra det.




~

Solen går ner nu, det är nästan helt mörkt.
Augusti ska bli brittsommar, brittsommar, höst
Jag älskar dig säger du tveksamt,
Varför är det ett frågetecken i din röst?
I min också, men jag skyller på dig
I min också, men jag skyller på dig

Jag har synat oss, genom ett stetoskop
När det kommer så nära, är det bara sådär
Jag har synat oss, genom ett stetoskop
När det kommer så nära, är det bara sådär

Jag fastnade bland "Säkert"-låtarna igen. Det är läskigt hur man känner igen sig i vissa låtar. Kanske inte just i denna låten, men i andra. Som "Jag grät mig till sömns efter alla dar". Den handlar om den där tiden som jag kallar högstadiet. I think so at least.

Varenda bok jag kunde komma över läste jag
Och jag spydde aldrig vid kullen vid 4H-gården
Behövdes aldrig ungdomsvården
Den enda som aldrig rökte
Den enda som aldrig försökte fuska på proven
Då lär man sig ju inte nåt
Jag var nog värd allt stryk som jag har fått

Den enda som inte tafsades på
Den enda det inte bråkades på
Den enda som haft en god relation till mor och far
Och jag grät mig till sömns efter alla dar
Och jag grät mig till sömns efter alla dar

Fast jag har fuskat på något prov. Och jag har aldrig fått någon stryk ^^, Och jag bråkade med mina föräldrar ibland, ganska ofta med mamma åtminstone. Men resten stämmer hyfsat bra in på sinnesstämningen då. Eller inte. Nu när jag tänker efter, var jag olyckligare på högstadiet än gymnasiet? Jag hade vänner runt omkring mig, alltid. Ingen sa någonsin något elakt till mig. Det är väl kanske just det. Ingen sa något till mig. Och jag är egentligen en person som behöver uppmärksamhet. Jag har alltid pratat mycket, jag pratar mycket nu och jag pratade mycket förr. Det var bara under högstadiet som jag hade en paus och slutade prata.
Fast bäst är ändå sista versen.

Tack kära år som går
Tack kära dagar som lägger en paus mellan nu och då
Och en paus mellan dig och mig
Jag såg dig på stan igår
Du såg ledsnare ut än då
Jag skrattade mig till sömns

Vilken jävla lögn att det ska va ens bästa tid

Haha, vilken payback liksom :D Jag känner redan så ibland. Det låter hemskt och jag kanske är elak ibland, men så oerhört nöjd jag känner mig när jag ser folk från högstadiet och allt jag kan tänka på är att de ser exakt likadana ut som då. De umgås med samma människor. De har samma tomma blick. Lika jävla fula :) Haha. Hämnd.

Nej, usch. Jag brukar inte döma folk efter hur de ser ut. Eller om de förändrats på de senaste åren. Jag umgås också med många som jag umgicks med då. Eller några stycken iaf. Men jag känner åtminstone att jag har utvecklats som människa. Jag vågar stå för många saker som jag aldrig vågade berätta för. Jag vågar räcka upp handen och säga något som ingen annan håller med om under diskussioner i klassrummet. Häromdagen så pratade vi om vilka som tyckte om en och vilka som inte gjorde det. Och någon sa "Men Nicole, ingen kan ju tycka illa om dig".

Jo. Hur man än beter sig så är det alltid något fel på en. Jag var så jävla snäll under hela högstadiet, oavsett hur andra betedde sig mot andra så sa jag aldrig ett ont ord till dem. Gillade folk mig för det? Fan heller. Man är aldrig bra nog för alla. Så nu är jag som jag själv vill vara. Jag är inte elak men jag sitter inte i ett hörn för det. Jag struntar i om jag umgås med folk som andra inte tycker om. Jag struntar i om jag pratar för mycket när vi har lektion. Kalla mig för stud, jag tycker om att diskutera med andra.

Woosh. Det kändes som om jag fick skriva av mig litegrann nu ^^, Nåja. Have a nice day, don't act like anyone else <3


~

Jag lyssnar på Linger, av The Cranberries.
Precis som sist jag skrev i bloggen.
Fast detta är en helt annan dag.
Detta är kanske ett helt annat liv.
Oavsett så känner jag ändå hur basen vibrerar i golvet.
Det är inte ens en särskilt stark låt.
Men basen gör ändå att tårna kittlas.
Hjärtat kittlas.
Precis som när man är nära någon man tycker om.

Jag är inte nära den jag tycker om just nu.
Mitt hjärta kittlas lite ändå.
Musik har kanske den effekten.

You know I'm such a fool for you
You've got me wrapped around your finger

Jag har ont i nacken och ryggen :(
Nu har jag haft det i flera dagar.
Sen i onsdags eller något.
Älskling försökte massera mig igår.
Men han tänjde nog mest ut min hud, haha ^^,
Det gör ingenting.
Jag sa inte att det gjorde ont.
Det kändes bra ändå, att han försökte.

Jag har skola imorgon. Inför första lektionen ska jag lämna in två stilanalyser.
En stilanalys ska förresten innehålla två olika artiklar.
Egentligen är det alltså tre stilanalyser.
Gissa om jag börjat på någon av dem?
Inte direkt.
Men jag slipper bad!
Lycka.

Hjärtat kittlas fortfarande.

And violence causes silence...

~

Jag överväger att göra en tio-i-topp-lista över låtar jag inte kan överleva utan.
Men det går inte.
Jag har så många fler som jag behöver för att klara mig.

But I'm in so deep
You know I'm such a fool for you
You got me wrapped around your finger
Do you have to let it linger

Jag var ute och övningskörde med pappa innan.
I rock.
Sjätte lektionen var det idag.
Jag körde runt i stan, på riktigt :D
Runt om Österportskolan, förbi sjukhuset, på Kristianstadsvägen.
Och det gick riktigt bra ^^,
Jag känner mig så duktig.
Jag kan klara allt!
Haha :)

Jag är på romantiskt humör.
Nothing compares to you

~

I drive around the block and I'm not looking to my right
I feel the glass against my cheek and I can't see you in the light
I break my heart around this, break my heart around this pole


Plötslig deppattack.
Åh.....
Jag vill leva någon annans liv, bara för en dag.
För det vore så skönt att tänka på något annat.
Eller kunna somna normalt.

Jag ljuger.

Jag vill visst då leva mitt liv.

Nicolais fotsulor sticker ut från täcket.
Stora fotsulor.
Trygga fotsulor.
För jag vet att de är början på mer än så.
Armar, ben, bröstkorg, ansikte, allt.
Trygghet, förståelse, kärlek, allt.
Någon gång förra hösten körde min pappa förbi Landskrona.
Han sa att han skulle flytta hem till farmor ett tag.
Då behövdes Nicolai.
Trots att jag ville att pappa skulle flytta, så var det som att få slag i magen.
Och jag grät över samma saker om och om igen.
Vi kom en timme försenade till festen vi skulle till.
Men han sa inte ett ord.
Han bara strök mig över håret.
Och jag grät över att pappa ville flytta.
Trots att jag själv önskade samma sak.

Jag drömmer oftare och oftare mardrömmar där pappa dör.

~

Vilket hysteri det blir när studenten närmar sig.
Med vilket hysteri menar jag Sandra och Ellie, haha.
Sandra för att hon är övertygad om att studenten är det viktigaste i livet.
Ellie för att hon vägrar se något positivt med den dagen alls.
Jag är nog lite mer åt Sandras håll, trots att hon flippar ut helt.
Det är viktigt, jag orkar bara inte ta det sååå allvarligt.

Imorgon är det torsdag :)
Jag tycker om torsdagarna.
Det är min kulturdag ^^,
Först Nutida Konst, sen Kultur- och idéhistoria.
Skönt med dagar som man kan njuta av.
Det är sällan något jobbigt med torsdagen.

Det är fredag dagen efter.
Då får jag äntligen träffa min älskling.
Jag älskar honom så otroligt mycket.
Så fruktansvärt, otroligt mycket <3


De sista ord hon sände var en hälsning
från en som nämnde sig Den söndersprängde.
Hon lät Den söndersprängde själv få vittna
och stammande och söndersprängt berätta
hur svårt det är att alltid söndersprängas,
hur tiden rusar till för att förlängas

På livets anrop rusar tiden till,
förlängande sekunden då man sprängs.
Hur fasan blåser in,
hur skräcken blåser ut.
Hur svårt det alltid är att söndersprängas.

Ur 'Aniara' av Harry Martinson



~

Har hakat upp mig på låten "US History" av Flipsyde. Förutom att jag råkar sjunga "God bless the merry-go" istället för "God bless America". Jag tycker om min version.

Jag gjorde ingenting speciellt idag, var ledig hela dagen. Ganska tråkigt, om jag ska vara helt ärlig. Men jag hann gå ner på stan och kolla om jag kunde köpa en slät ring till läppen. De hade inga inne :( Förmodligen skulle det inte komma några förrän om tre veckor eller så heller. Så jäkla typiskt, jag behöver ringen nu, innan hudkanalen har vänts helt och hållet -.-
Och jag gick förbi hattaffären som ligger på östergatan, minns aldrig vad den heter, men de hade fått in kepsen jag vill ha :D Underbara, underbara keps ^^, Som mamma lovat att hon skulle betala. Så jag la undan den till ikväll. Men, det är något fel på våra kreditkort, enligt banken hade de blivit felmärkta. Vi ska få nya kort, men inte förrän om några dagar och just nu har vi ca 50 kronor att leva på. Men pappa skulle låna oss lite pengar till vi får korten igen. Nåja, det betydde att jag inte kunde hämta kepsen, jag får göra det imorgon istället. Om jag har hunnit få pengarna ens då. Pinsamt när man har lagt undan ett klädesplagg.

Alla bara sticker eller så svarar de inte på msn :( Fy för alla dem. Jag ska lägga mig istället. Men då måste jag stänga av datorn ---> stänga av musiken. Jag vill inte stänga av den. Jag behöver musik. Oavsett vad det är för något, rockmetalpopfolkmusikhiphopoperaindustri - I need it. Ibland, så tror jag inte att äkta närhet finns. Ibland så ser jag allt så negativt, jag önskar att jag bara kunde se det vackra i människor. Det gjorde jag förr. "Du är naiv, du är godtrogen." Det var fan så mycket bättre än att vara negativ surkärring. Jag önskar att jag var naiv, att jag var godtrogen igen. Att jag imponerades av människor. Fascination. Dyrkan. "Du är perfekt, och jag ifrågasätter inte mina egna tankar". Varför tänker jag aldrig så längre? Den enda riktiga närheten är den man har med sina egna tankar. Där är vartenda ord så ärligt som det går. Du är närmst dig själv. På sätt och vis gör det att musiken är ens närmaste vän, ens största kärlek. Du tolkar musiken. Den kan aldrig lura dig, när det är dina känslor som gör den till vad den är.

Vet du vad jag älskar med dig? När jag är deppig så får du mig att se ljust på allting med ett enda ord. När jag är ledsen och tycker att livet är negativt, då finns du där. Och du säger saker som jag tror på.
"Även om det är så, så tar vi oss genom det tillsammans."
Jag tror dig, och jag är så glad över att jag tror på dig. Ibland är hopp det bästa botemedlet.

"Livet! Vad ska det finnas för? Vad ska det tjäna till, vad är det för mening med det? Vad ska det fortsätta för med sin tröstlöshet och sin fullkomliga tomhet?

Jag vänder dess fackla nedåt och släcker den mot den mörka jorden och det blir natt."
Ur 'Dvärgen' av Pär Lagerkvist



Jag skriver så länge som möjligt så jag har en ursäkt för att fortsätta lyssna.
~

Det är så vackert.
Det är så stort.
Jag ryser.

Jag blir din skugga
Jag blir den du aldrig ser
Låt mig bli din skugga
Jag skadar dom som ler
åt dig, din skugga
Jag blir ögon på din rygg
Låt mig bli din skugga
och du bli min

Kent - Din Skugga

Ibland funderar man på saker.
Hur bra man egentligen har det.
Jag borde vara lycklig alltid.
Sandra sa idag "Jag har en sån där riktigt bra dag, är så glad."
För ingen anledning alls.
Varför är inte jag så glad?
Jag har ingen anledning att någonsin vara deppig?
Jag har löjliga problem bara, precis som alla andra.
Egentligen borde jag vakna varje dag och tacka Gud eller vem det nu är som har ansvaret.
För att jag har det såhär bra.

Ibland så dör jag litegrann
när du halkar med din tunga på en
bokstav i mitt namn

Jag ryser fortfarande.


Jag är inte klar med engelskuppsatsen.
Jag har inte städat Phoebes bur.
Jag har inte packat inför helgen.
Jag har inte slagit in pappas paket.
Men ibland får man prioritera.
Vänner är viktigare.



~

Yes, äntligen fungerar den där lilla raden ovanför blogginlägget igen!
(Den där man kan lägga in bilder eller göra fetstil m.m.)
Jag stör mig när saker och ting inte går som jag vill :)
Jag är ovanligt lycklig, förresten.
Är det kanske för att jag har en ny och fin dator?
Trots att den är begagnat ny?
Eller för att Älsk stannade tills ikväll, trots att han skulle åka hem i söndags?
There's a lot of reasons to be happy :)
Han säger att han är nykär.
Jag tycker att han kan fortsätta vara det, läääänge till.
Jag fick rosor och choklad av honom i lördags <3
Gullunge :)

Och jag var på Nicolettes fest! :D
Det var kul, men jag klarar inte alkohol.
Minsta droppe... and I won't shut up.
Så jag pratade konstant i fyra timmar.
Sen gick jag hem för jag började bli trött.
Min älskling hade feber så han låg hemma hos mig och var barnvakt.
Stackaren ^^,
Bara för att jag hade varit borta hela kvällen så tyckte han att han förtjänade lite uppmärksamhet.
Så vi såg "Death Proof".
Quentin Tarantino är grym.
Men det var ju helt och hållet dialogen som fick en att stanna kvar vid teven.
Knappast handlingen :)

Stuntman Mike: Hey, Pam, remember when I said this car was death proof? Well, that wasn't a lie. This car is 100% death proof. Only to get the benefit of it, honey, you REALLY need to be sitting in my seat.

Jag somnade nästan, så jag fick anstränga mig för att försöka hålla mig vaken.

Funderar på att pierca näsvingen.
Men är rädd för att det ska göra ont :S
Brosk är ju... ömtåligt.
:(
Annars har jag 200 kr färdiga på bordet, som bara väntar på att bli slösade.
Piercingen kostar exakt 200 kr.
Måste ta mod till mig :P
Andra säger att jag är dum som är rädd för smärta i näsan men inte i läppen.
Inte alls samma sak ju!
I läppen är det med nål och det är bara hud och kött.
I näsan är det med PISTOL!
I BROSK!
:S

+ Älskling glömde sin tröja här. Han får aldrig den tillbaka >:)
- 30 000 barn under fem år dör varje dag. Det är helt sjukt.


~

Jag hade fel i fredags när jag skrev att Nicolai skulle komma dagen efter.
För han kom redan på kvällen :D
Strax efter att jag hade skrivit blogginlägget så öppnade han dörren och kom in ^^,
Och jag satt bara och stirrade, med öppen mun, haha.
Men glad, det blev jag! :D
Och sen kollade vi på The Truman Show.
Den var... bättre än många filmer men nu hade så många sagt att den var bra att jag förväntade mig en Hallelujah-film. Så var den ju dock inte. Men den var definitivt sevärd :) Och slutet var jättebra.

I lördagsmorse övningskörde jag.
Läskigt.
När bilen äntligen började rulla släppte jag ratten och skrek åt pappa att han skulle stanna bilen.
Men sen blev det bättre :)
Jag körde till och med några varv runt i hamnen, med BILAR som körde förbi.
Iofs, jag körde i ca 10 km i timmen ^^,
Men jag var duktig, mycket duktigare än vad pappa och älskling trodde jag skulle vara.
Och pappa var en mycket bättre lärare än vad jag trodde han skulle vara :P

Jag har egentligen mer att berätta, men idrott väntar -.-
Och min dator funkar fortfarande inte där hemma :/



~

Life is good again, yeah yeah.
Om det finns någon låt som går ungefär så,
så handlar den om mig :)
Höll precis på att deppa sönder (Sandras uttryck)
- Nicolai är sjuk och inte med mig. Stackars mig. Och han mådde så dåligt att han förmodligen inte skulle komma imorgon heller.
- Jag har ingenting att göra och min dator är helt konstig och hatar mig.
- Karl övergav mig på msn så att jag blev övergiven.(Haha, vilken logisk slutsats, någon överger så man blir övergiven ^^,)
- Blogg.se jävlas med mig och vill inte funka ordentligt :(
- Alla Ahlgrens skyltar var uppätna. Can't say much more about that.

Då får jag ett sms :D
"Vet du vad älskling? Jag kommer imorgon. Oavsett hur jag mår. Som ett bevis på hur mycket jag älskar dig ;) Och vet du? Jag har redan packat min väska :) <3"

Jag dansar runt i lägenheten till tevemusik.

<3


(Smsa Läkare till 72990 så skänker du 50 kr för att hjälpa ett barn. Smsa Månad till samma nummer så ger du 30 kr början av varje månad)


~

Om man skickar ett sms till Läkare utan gränser så betalar man 50 kronor och räddar ett barn.
Det låter som en god gärning.
Jag gjorde nyss en god gärning.
Jag skickade ett sms till Läkare utan gränser.
(Skriv Läkare och skicka till 72990)
Jag har räddat ett barn! :)
Ja, eller egentligen stod det i Metro att ca 135 krävs för att rädda ett barn.
Så jag behöver en och en halv människa till som ställer upp.
Sen har vi räddat ett barn.
Jag känner mig väldigt god.
Nåja, eftersom att jag har skänkt,
(säger man skänkt? Så måste det vara. Vad säger man annars? Skönkt...?)
en liten slant kan ju andra följa mitt exempel.
Inte bara säga att det ska.
--> Hint; Min mamma "Oh, det ska jag nog också göra.", sen somna på soffan.
Jäkla oberörd i-landsmamma.

Jag funderade på en sak.
Det måste ha kostat en massa att tillverka alla de små träkistorna som ligger utslängda på Stockholms gator.
Varför gick inte de pengarna direkt till barnen?
Det känns onödigt med att slösa pengar på 14 000 kistor.
Även om budskapet går in.



~

Tjaha, då sitter man här och väntar.
Sjutton minuter kvar tills klockan blir nio.
Kentkentkentkent.
Klockan nio släpps biljetterna.
Hum hum.
Hoppas jag hinner boka åtminstone en.
Ja, eller vad säger jag?
Det är ju just en jag ska boka ^^
Åååh, jag är helt nervös.
Varför?
Sist sålde biljetterna i Lund slut på 45 minuter.
Förhoppningsvis hinner jag köpa en på den tiden XD
Men man vet inte.
Kommer säkert hända något.
Datorn hänger sig eller liknande.
Jag svimmar av spänning.
Missar den första timmen av biljettbokning och "ends up without anything".
ELLIE!
Shit, har hon ens beställt biljett???
Ska jag boka en extra åt henne?
Jag gör det.
Hon får ge mig pengar sen.
Tänk om hon redan har beställt en?
Äsch, då får... pappa den.
Han ville faktiskt dit :/
Nej, förresten.
Jag säljer den isf.
Yey.
More money for me :)
Köper den för 235 kr och säljer den för en femhundralapp? ;D
Nej, elak Nicole.
Fy fan vad hon är trött.
(Schizomoment)
Ska bli skönt att kunna lägga sig i den varma, sköna sängen här hemma :)
Ensam, tyvärr.
Men ska till älskling ikväll, hade jag tänkt.
Jag tänker så mycket.
Nu tänker jag på att klockan är elva minuter i nio.
(Det tar verkligen sex minuter för mig att skriva ett såhär kort inlägg)
Åtminstone om jag inte har något att skriva om.
Mitt hjärta dunkar lite snabbare.
Jag tror att det är jag som förstorar upp hela saken.
Gör mig nervös utan att jag ska vara det.
Ska jag rabbla pappas kreditkortsnummer i huvudet?
Så går det snabbare att skriva ner det sen?
Jag borde kanske memorera det i vilket fall som?
For future needs, liksom.
Klockan är åtta minuter i.
Fem minuter i nio stänger jag ner bloggen.
Det var kö för att komma in på Ticnet.
Och jag loggade in fem över halv nio ^^
Men det är klart, det kanske inte bara är Kent som släpps idag.
Hälften av människorna i Sverige kanske sitter här och väntar.
Som jag.
Fast på något annat.
Det kanske är därför sidan är så slö.
Hoppas.
Hoppas.
Klockan är sex minuter i nio.
Hoppas inte Ticnet plötsligt loggar ut mig.
För att jag är så seg.
Har varit inaktiv i tjugo minuter.
Mamma pratar i telefon.
Vem ringer såhär dags?
Nu är klockan fem i.
Håll tummarna?



~

Jag orkar inte med bråk.
Jag har fått nog av det.
JAG HAR FÅTT NOG AV DET, FÖRSTÅR DU?
Har du någon rätt att komma hit och väcka gamla minnen till liv?
Ja, det är synd om dig.
Ja, visst är jag på din sida.
Ja, gå runt i min lägenhet, skrik, bråka med andra i min telefon.
Gå in på mitt rum, stäng dörren om dig och låt väggarna tysta en del av orden.
Det får du gärna göra.
Bara jag slipper vara i närheten.
Även om jag inte har med saken att göra.
För jag orkar inte med bråk.
Jag har fått nog av det.


Fyll min mun med din...
Fyll min tid med någonting
Fyll min mun med din
alldeles för kalla tunga



~

Lyssnar
stel och fastspänd 
Och när paniken bryter ut
ler du svagt
och viskar till mig
Du
är värd att dö för
Men mot gummi, glas och metall
betyder ett mirakel inget alls

Plötsligt spelades den på radion.
På livesändning från Ystadsfestivalen dessutom.
Vad är oddsen?
Det gör ont i hjärtat.
Psykiskt.
Att låtar kan beröra en så mycket?
Att varenda ton kan gå in i kroppen och få den att darra till.
Varje ord ger mig rysningar och när melodin höjs lite så får jag gåshud.
Trots att radion är skrovlig och egentligen inte är värd att spela låtar som den här.

Att en låt kan ge mig minnen jag inte kom ihåg och känslor jag aldrig haft.

Jag sprang fem kilometer igår.
Eller, sprang och sprang.
Sprang, gick, sprang, gick, sprang, gick och sen sprang jag lite igen.
Precis som i förrgår.
Fast igår var Johannes med mig.
Det var skönt.
Han känns mer och mer som någon i min ålder.
Har lovat att han ska få följa med någon helg till Landskrona.
Dessutom peppade han mig till att springa mer.
Jag kände mig så duktig efteråt.
Det gav mig verkligen en kick.
Ska bli lite mer vältränad.
Lite smalare.
Lite snyggare.
Jag är så fruktansvärt trött på att inte kunna visa min mage.
Nu ska den bli helt platt.
Det är bara det att...
Kraven höjs.
Först var det bara magen.
Sen låren.
Sen armarna.
Snart ska väl hela kroppen ändras.
För så illa tycker jag egentligen inte om den.

Är du lycklig nu?



~