I torsdags lånade jag Svindlande Höjder från biblioteket.
Läste lite smått i den på tågresan i fredags.
Läste i den på vägen hem på lördagen.
Läste den hela lördagnatt.

Det var längesen en bok tog mig på bar gärning.
Känslorna blottade, utan en aning om att den var så angripande, så hetsig.
Det var längesen jag levde mig in i en bok på det sättet.
Jag grät.
Jag skrattade.
Jag fasade.
Och när boken var slut, fem på morgonen, var jag lycklig.

Jag trodde att det var en sentimental kärlekshistoria.
Det var den också.
Det och mycket mer.
Aldrig har så osympatiska karaktärer fått allt mitt stöd.
Så läs den.
Läs och förvänta er det bästa, så blir ni ändå aldrig besvikna.

Om låten "Wuthering Heights" betydde något innan detta, så betyder den mer än allt nu.

Out on the wiley, windy moors
We'd roll and fall in green.
You had a temper like my jealousy
Too hot, too greedy.
How could you leave me,
When I needed to possess you?
I hated you. I loved you, too.

Bad dreams in the night
You told me I was going to lose the fight,
Leave behind my wuthering, wuthering
Wuthering Heights.

Heathcliff, it's me, your Cathy, I've come home. I´m so cold,
let me in-a-your window

Nu ska man bara läsa den på engelska, och njuta lite av språket Brontë använder också :)
Åh.
<3


~