Jag är så glad, så glad! I söndags beställde jag en ny kamera, en Olympus FE-20 (efter att ha blivit rekommenderad den och läst genom ett tjugotal recensioner) och idag kom den! För en tusenlapp har jag fått en väldigt basic men bra kamera och jag är så nöjd med den! Det enda som inte är så bra är att man inte fick något minneskort till den och därmed får jag bara plats med 30 bilder eller så (på en lägre upplösning än default, annars får jag plats med... 8 eller något.)

För att bevisa hur bra den är lägger jag här upp en bild på min oerhört stilige lillebror:



Karl var här hela dagen, vilket var tur! Nu har han sonat för sina brott och även tvingat i mig hallonpaj. Det är okej. Jag har inte ätit godis på hela helgen ändå, så jag får lov att äta liite, lite. Har dock lovat att jag ska äta glass imorgon, så det innebär att jag inte får äta något godis i helgen! Förutom att han gödde upp mig så tog vi även en lång promenad längs stranden, och jag planerar att ta en till så fort jag har ätit middag. Vill prova min nya kamera utomhus, och vilken tur att det är ljust så länge numera. Härliga härliga vår. Idag har det verkligen varit en bra dag.

Nu ska jag äta middag (som mamma har lagat!) Lyckliga mig!

~

När jag sitter här i min ensamhet, kände jag för att skriva en liten dikt tillägnad en av mina närmsta vänner, som egentligen skulle suttit här bredvid mig just nu. Men det blev inte så, hepp hepp! Och som straff skrivs denna dikt ;)


Trevlig och snäll är du som få
Man vet aldrig vad du hittar på
Bjuder alltid på kakor och annat gott
Och ger komplimanger om stort och smått
Dock är du en arbetsnarkoman
Det är sällan man får se dig ränna på stan!
Och alldeles för flitig för ditt eget bästa
Med mycket bättre betyg än de flesta
Din förmåga att göra folk glada på alla vis
Har förstås ett väldigt högt pris
Jag kan inte stjäla dig för bara mig
Så därför får man i veckors förtid boka dig
Och när man väl har bestämt plats och vecka
Då måste du lägga sten eller mecka
med viktiga saker som bara du kan göra
Inte kan jag då kräva sällskap eller störa
Istället bokar vi som vanligt en ny tid igen
Du är en förskräckligt omständig karl egentligen!

~

Helgen är avklarad, och jag vet inte ens om den var bra eller dålig. Jag pendlade konstant mellan att vara asocial och inte vilja umgås med någon, till att vilja hitta på något, vad som helst, bara jag slapp sitta ensam med mina tankar.
Femte dagen utan godis, glass eller kakor. Känner mig ganska duktig. Speciellt eftersom att jag ständigt utsätts för frestelser. Idag t.ex. kom mina småsyskon hem med choklad från farmor. Och någon gång i nästa vecka måste jag hälsa på dem och då kommer jag att bjudas på chokladtårta, kanelbullar och annat som är svårt att tacka nej till. Fast... jag har inte ätit godis på hela helgen. Jag får kanske lov att äta lite choklad. Annars kommer jag väl aldrig lyckas hålla detta löftet...

Min kropp är helt svag också. Det visste jag iofs innan, men det är först nu som det stör mig. Alltså: Jag borde börja träna. Först tänkte jag köpa ett gymkort och sen upptäckte jag priserna. No way. Ska hjälpa Johannes dela ut sin reklam idag istället. Min morbror påstår att det är som ett riktigt träningspass och det är det nog också. Springa upp och ner i trappor i tre timmar? Yey!

New day, new Nicole.

~

Fick den här länkad tidigare. Lite smått underhållande! :D

The Daily Show With Jon Stewart	M - Th 11p / 10c
The Stockholm Syndrome Pt. 2
thedailyshow.com
Daily Show Full Episodes Economic Crisis Political Humor

Ensam hemma ikväll, det är ganska mysigt. Borde sätta igång med middagen snart. Och min bok har kommit!

~

Sam Roberts - Them Kids

Also known as my new God. Långt ifrån alla låtar från hans skiva "Love At The End Of The World" är lika poppiga, och detta är inte det bästa spåret heller men my god, vad jag blir på gott humör av den! Helt fantastiskt. Jag springer runt här i lägenheten och sjunger och dansar lite lagom vrickat varje gång den börjar spelas. Min familj avskyr mig numera.

Andra låtar från samma skiva jag rekommenderar:
- Up Sister
- End Of The Empire
- Walking The Dead
... och nästan alla andra, men dessa tre är mina favoriter för tillfället. "Up Sister" är lika skönt positiv, "Walking The Dead" är ganska så långsam men jag är ändå helt förälskad i den. Klart den bästa låten, trots att jag försöker spela ihjäl den genom att vara så tekniskt avancerad att jag använder repeat. Gasp.

~

Jag har länge försökt trappa ner på sötsaker. Anledningen är ganska simpel; Jag tror jag håller på att bli sockerberoende. Vartenda symptom stämmer in helt perfekt på mig och det driver mig till vansinne! Förutom att det är ohälsosamt så är det dessutom en utgift jag inte har råd med. Jag är jämt sötsugen. I can't say no.
Nåja, nu ska här bli ändring.
När mamma kom hem idag så annonserade jag min nya plan och för en gångs skull lyssnade hon och sa inte emot med argument som "du försöker banta, eller hur?!" eller "första tecknet på anorexia!". Nej, för en gångs skull tyckte hon att det lät sunt. Jag tänker inte sluta med godis helt, jag måste ha realistiska mål. Men inga sötsaker på vardagar, för det är där faran ligger.

Det gick hur bra som helst de första timmarna. Sedan kom Elias hem, med tårar rinnande nerför kinderna och hävdade att han hade ramlat och stukat armen. Jag tyckte inte det verkade som en stukning (för jag är så perfekt och vet allt om sådant) men upprörd var han åtminstone och vår kära mamma vet en sak som brukar hjälpa mot Elias och stukade armar. Godis, of course. Plötsligt var hon tillbaka med två enorma blockchoklad samt en massa kex. Sen satt hela familjen och glufsade i sig godis. Hon var ganska snäll ändå. Efter en stund upplyste hon mig om att hon hade köpt lite skorpor med, och då gick jag bittert och hämtade en sådan.

Sedan köpte jag physalis på kvällen. Sött och färgglatt!

Imorgon ska min bok komma, och ändå är jag helt hypad. Jag vill köpa fler saker. Jag vill ha en sommarklänning, nya tights i olika färger, en blå blazer, en herrväst, bruna snörskor, en skinnjacka  och en hårklippning. Är det verkligen så svårt att fixa? Tyvärr har jag inte råd med sådant. Speciellt inte eftersom att jag måste köpa fyra födelsedagspresenter, linser och betala CAE-avgiften denna månaden. Varför väljer alla att fylla år i maj? :(

~

Jag förlorade all vilja att skriva när jag åkte tillbaks till Ystad. Nästan. Det är som om jag sviker mig själv genom att inte ha någonting om Irland att berätta. Vem vill höra om mitt liv här i Sverige? I wouldn't want to.
Det finns ljuspunkter, så jag ska inte vara helt negativ. Och för att vara helt ärlig så har de senaste dagarna varit helt fruktansvärt mysiga. Jag var i Malmö i torsdags och fick min dos självbekräftelse samt gjorde pannkakor, och på fredagen åkte jag tillbaka till Ystad för att ladda inför en helg av tid med min familj samt godis i mängder, men det satte förstås Nicolette stopp för. That bastard. Jag är så tacksam. Tog mig ut till Skånes inneställe where all the action is - Tomelilla. Egentligen är jag väl inget stort fan av den byn, men de har ju faktiskt ett par bra saker. Bland annat Nicolettes Jocke, vilket innebär att de ganska ofta har Nicolette med, och då finns det ju plötsligt en bra anledning att åka dit. Speciellt när Jocke har fest. Det var mindre bra att jag inte hade lyckats fixa fram något att dricka (inte för att jag egentligen kände något stort behov av att hälla i mig alkohol men det är ju kul att kunna vara med på lekar och sådär och utan ens läsk var det lite trist) fast jag blev bjuden på lite cider av några trevliga tjejor som jag träffade där. Mindre bra också var att jag hade på mig helt vanliga kläder eftersom att jag inte hittade något som var både rent och snyggt tidigare på dagen. Samt att jag var fattigare än det borde vara lagligt att vara. Men jag fick träffa de två ovannämnda, Kimman, Torbjörn, Robin och en hel bunte nya människor, och jag stod och halvsnörvlade utanför en bar i Tomelilla som körde på irländskt tema. Sista tåget gick hem vid tolv så det blev en tidig kväll.

På lördagen vaknade jag helt död fastän jag inte hade druckit mycket (att vara social tar på mina krafter?) men jag tog mig samman och hjälpte mamma att städa hela lägenheten, samt sprang en massa ärenden som ändå behövde göras. Jag älskar att vara på sådant humör. Det får mig att känna mig som en fruktansvärt bra människa och det höjer min karma-nivå från grodstadie till något trevligare. En katt kanske. Jag har accepterat att det troligtvis kommer gå utför vad gäller att hamna som människa i mitt nästa liv men jag kan ju göra en kraftansträngning och hoppas på att det blir något som dödas av misstag av cyklister jämt och ständigt. Anyway, back to real life. Vid halv nio traskade jag ner till Hemmakväll och hyrde film. Jag har insett en av de bästa sakerna med att vara vän med mig. Som ung och oerfaren människa har jag inte hunnit fylla 19 år än och därmed får jag hyra film för halva priset. Det ni! Ingen av de andra närvarande har varit 18 på ett bra tag nu och därför var jag helt enkelt kvällens hjälte. Två filmer för 30 kr.
Nu gäller det att jag hyr film (like a madman) i två månader nu.

Nåja, jag, Nicolette, Jocke, Kimman, Maria och senare kom även Hakar, såg på Dumpad och Hot Fuzz. Den första var inte helt i min smak, men jag är väldigt svårflörtad vad gäller komedier samtidigt som jag är tolerant och accepterar det mesta. Med andra ord kunde jag njuta av att se på filmen även om jag inte egentligen älskar den. Den andra skrattade jag hur mycket som helst åt trots att det var brittisk humor och allt. Lätt och trevlig underhållning, och det är ju alltid väldigt spännande med svårlösta mord. På något vis lyckades klockan bli två innan alla ramlade ut ur min lägenhet och jag fastnade vid msn en stund. När t.o.m Johannes bestämde sig för att sova kändes det som ett klart tecken på att det var något fel på mig och jag la mig i min soffa. Kunde inte somna. Ett hett tips för alla som råkar läsa - nattelevision är faktiskt inte så bra (ja, jag hade en period i mitt liv då jag vände på dygnet helt och prisade alla program som gick på nätterna, men jag skyller på att jag nyss hade blivit singel) såvida man inte är två stycken och kan skratta åt det mesta just för att man egentligen är så fruktansvärt trött. Nej, detta var ett fall då jag verkligen ville sova men inte kunde. Som att värkande saknad höll mig vaken. Och jag vet inte ens riktigt vad jag saknar. En känsla fattas.

Hur det nu än var somnade jag vid fem någon gång och sedan vaknade jag med ett ryck när mamma steg in genom dörren tio över tolv idag. Lite lätt panikslagen över att hela lägenheten var ostädad flög jag upp ur sängen (eller snubblade ut, insnärjd i lakan, take a pick) och började dammsuga vardagsrummet. Vilket gjorde att jag nu är hur pigg som helst och kan njuta av min kopp te framför datorn. Disken har jag dock kvar. Annars är söndagen helt oplanerad.

Att skruva upp volymen och lyssna på Rush samtidigt som jag diskar känns som en bra idé. Undrar om jag inte skrev något litet på mobilen när jag försökte somna igårnatt. Det får läsas genom och sen får vi se om det är intressant nog för att läggas ut här.

~

Och jag avskyr det.
Jag saknar att prata engelska. Att höra det dova ljudet av rockmusik från receptionen. Att äta middag med mina franska vänner. Att träffa nya människor varje dag. Att höra andras lugnande andetag när man ska sova. Att handla på marknaden. Att ta fel på mynt fyra gånger innan man hittar rätt sort. Att gå över bron. Att stanna och lyssna på gatumusikanter. Att se massor av människor med olika stilar. Att se på dramatiska Sky News. Att gå i duggregn. Att ha en anledning att slippa platta håret. Att höra irländska dialekter. Att känna friheten. Att kunna andas.

Var i Balkåkra och träffade Ellie idag. Det var fint. Jag saknar henne.


1. Jag njuter av att det är vår.
2. Ellies söta lillebror leker i trädgården.

~

Älska Irland. Om det inte vore för familj & vänner så hade jag aldrig velat åka hem. Men hem måste jag, åtminstone i ett par veckor, så på lördag får alla äntligen träffa mig (;
Steve var här igår hela dagen och om inte annat så är han definitivt en anledning att åka tillbaks till Dublin. Jag fick till och med visa mina fantastiska pannkaks-skillz som jag numera kan påstå med säkerhet att jag har. Jag bjöd Jallal, Julien och "Jean-Luc" också, och alla ville veta hemligheten bakom "Swedish pancakes". Hemligheten är förstås att lägga ner mycket kärlek i maten, samt att det är en svensk som gör pannkakorna. Det var mysigt (:
På kvällen gick jag ut med några kanadensare, belgare och amerikaner som jag hade träffat samma dag, men jag orkade inte särskilt länge. Det är lite lätt tröttsamt att dricka öl på vardagarna, speciellt när man stiger upp vid åtta varje dag oavsett om det är helg eller vardag, så jag stack hem vid elva och en av kanadensarna följde mig hela vägen.
Imorgon är det inflyttningsfest hos mina franska vänner!

Note to self:
- Plattång i Dublin är helt onödigt.
- Egen handduk är väldigt nödvändigt.
- Förnyelse av pass är också ganska nödvändigt.
- Man kan bli rånad av taxichaufförer.*
- Avoca forever <3

*En av belgarna drack lite för mycket och blev satt i en taxi som skulle ta honom till vårt hostel. Chauffören körde runt i Dublin och pekade ut lite olika sevärdheter och berättade om saker, sedan körde han in i en gränd, klev ut ur bilen och rånade killen under pistolhot. Därefter satte han sig i bilen igen, körde runt och berättade om lite fler sevärdheter och sen lämnade han honom utanför vårt hostel. Märkligare saker har man knappt hört talas om.

~

Med min underbara mobilkamera kan jag ta en fruktansvärt massa fina bilder.

Bild 1: Gatan utanför mitt trevliga hostel
Bild 2: Jag är vansinnigt trött och ligger i min säng.
Bild 3: Vår snygga Pink Floyd-reception.
Bild 4: Centrala Dublin, Jane & Lauren
Bild 5: Marsh's Library med en underbar ingång.
Bild 6: Hyreshus som jag tänker hijacka och ta över så småningom.
Bild 7: Inhemsk mat. "Chip Butty", en baguette med pommes frittes. Märkligt gott.




~

(+ bilder senare!)

Jag känner mig ovanligt ensam och dyster idag. Hur brukar jag råda bot på dysterhet? Jo, jag handlar för pengar som jag egentligen inte har. Dock var det inte så farligt eftersom att jag efter mycket tjat bestämde mig för att lyda de franska tjejernas råd här och gå till Pennies, en extremt billig butik á la HM efter vad jag förstod. Sen blev jag mållös. Men vi återkommer till det.

Jane åkte hem igår, och för första gången sen jag kom hit kände jag en liten klump i magen. Jag avskyr att jag får fantastiska vänner som sedan lämnar mig ensam, vilket innebär att jag letar efter nya vänner, som i sin tur också lämnar mig så småningom. Vi var ett gäng som följde henne till busshållplatsen och när hon gick på bussen och den åkte iväg stod jag och Günther kvar och tittade efter den. Plötsligt utbrast min gigantiske vän med darrande röst:
- I hate zis, to zay goodbye to all friendz!
Och han har så rätt.
Det finns en ljuspunkt dock, och det är mina kära fransmän som faktiskt bor och jobbar här! En av dem, Julien, är kock och han frågade om vi skulle fixa en avskedsmiddag och det ville vi gärna. Det slutade med att vi var tio personer, en härlig blandning av fransmän, en tysk, en amerikan, en australienare och mig, och vi åt en stor middag bestående av en god sallad, potatispannkaka och ugnsgrillad squash, auberginer och tomat. Som efteråt gjorde Günther en fruktsallad med olika blandade nötter samt lite socker som han kokade upp. Och till allt detta åt vi rostat bröd och drack rödvin ur kaffemuggar. Det var faktiskt helt otroligt gott, och så trevligt! Fransmännen är inget vidare på engelska, men med lite gestikulerande samt min usla skolfranska går det ändå något sånär.

Så idag sov jag tills nio och senare steg jag olyckligt upp och åt frukost under stor tystnad. Sen duschade jag i vårt iskalla vatten, som jag inte brytt mig ett dyft om innan. Och därefter konstaterade jag att min laptop OCH mobil var död, den enda tillgängliga adaptern på vårt hostel var i någon annans ägo och att jag verkligen behövde köpa en egen. Vilket jag gjorde. Den kostade 8 euro = mer än 80 kronor. Wohoo.
Lite småsur vandrade jag upp för O' Connell Street och utanför Pennies stannade jag och bestämde mig för att titta in. Själva butiken var ingenting speciellt, väldigt lik HM i Ystad. Linnen och tröjor som är antingen enfärgade eller randiga och sådant. Men priserna! Ett linne kostade 2 euro, en tröja 3 euro. Jag gick runt och gjorde en snabbuträkning i huvudet att även om jag bestämmer mig för att stanna i nio dagar till så kan jag köpa ett plagg om dagen om jag äter väldigt lite. Det slutade med att jag köpte en enorm mörkblå "My boyfriend's"-cardigan som jag sett en liknande i Sverige och suktat efter men istället för 299 kr så kostade den 70 kr. Yay!
Och sen köpte jag grönsaker på marknaden och gick in om på Lidl och handlade bröd. (Ja, jag handlar mat på Lidl. Nöden har ingen lag och med tanke på de svindyra priserna i Dublin så är det verkligen nöd.) Med andra ord har jag handlat min första present - förutom "The Picture of Dorian Gray" förstås, men den söta bokhandlaren kan man inte säga nej till - åt mig själv här i Dublin. En adapter, och en tröja!

Borde få tag på pappa så han kan förklara hur farmor gör sin squash och potatis. Senare ska jag och Günther lyssna på Dan the man som ska spela live på en pub ikväll. Eget låtmaterial och allt, han är helt fantastisk med sin gitarr.

~

Saker jag måste minnas

Jane: What time is it?
Nicole: No idea, we can ask the german guy later.
Jane: What's his name anyway?
Nicole: I don't know, he's never told me. Let's just call him something typical for germans... Hans!
Jane: Haha, or Bjorn! Or Günther!
Nicole: Günther! That's brilliant!
Jane: Seriously, lets call him Günther next time we see him!
(Tysken kommer in i köket.)
Nicole: Hey Günther, what time is it?
Günther: How did you know my name? It's very unusual in Germany.

För övrigt älskar jag denna udda tysk. Det är som om någon uppfunnit honom endast för att mina fördomar om tyskar ska besannas. Killen är helt enorm, har långt hår och skägg i dreads och liknar allmänt en viking. Förutom att han är en vegan och ska ta sin phd i kemi och troligtvis hellre plockar blommor än slåss. Dessutom så säger han "weegan" istället för "vegan" och "ze" istället för "the." Jag trodde faktiskt att imitationen av tyskars engelska var överdriven, men inte Günthers.
Världens snällaste tysk är det nog.

Jane är också världens underbaraste. Hon kommer från Kalifornien och pluggar konsthistoria (gemensamt intresse, yey!) och vi har så fruktansvärt kul ihop. Dessutom tvingar hon ut mig i flera timmar varje dag så att jag faktiskt gör någonting. Dessutom älskar hon böcker så hon rekommenderar en massa sådana med. Och så kommer hon på en massa fantastiska saker som vi sedan upprepar så ofta vi kan. Typ "touch my rat."

Har fortfarande inte orkat leta genom min väska efter kabel åt mobilen, och oavsett så är bilderna ganska usla. Gief systemkamera?

Tread lightly because you tread on my dreams

~

Jag är i Irland. Dödstrött dock. Mitt hostel är helt fantastiskt, jag har träffat väldigt trevliga människor här. Förutom creepy guy som sover i sängen under mig. Riktigt vad som är fel på honom vet vi inte, men alla gömmer sina underkläder bara utifall att han bestämmer sig för att sno en souvenir.
Inget jobb än så länge heller, men jag söker för fullt. Jag vill inte åka härifrån! Här är så härligt. Jag har varit i ett antal parker, på Hugh Lane's museum (modern konst <3), sett Trinity College och the book of Kells, tagit fruktansvärt fula foton, ätit världens godaste bagel, köpt en bok av Oscar Wilde, lärt känna amerikaner, tyskar, britter och australiensare, pratat läskigt dålig skolfranska med en fransk skolklass, träffat svenskar, lagat mat. Tänk. Jag vände inte på Kastrup och tog tåget hem till Ystad igen. Jag saknar inte ens det så mycket.

Ett massantal bilder kommer upp senare när jag orkar leta upp min kabel åt mobilen. (Ja, det är min kamera för tillfället. Jane har en underbar Nikon D40 men de får jag inte förrän hon kommer hem och kan maila över dem till mig.) Nu ska jag sova. Imorgon är en ny dag, och jag ska se på kyrkor.

~