Det är söndag.
För er ouppmärksamma,
så är det första advent också.
Men det kvittar om ni har glömt bort det.
Det är inte som om ni hade missat något.
Mer än trängsel, högljudda röster och kalendrar som brandkåren delar ut.

Vill ni ha en kalender så finns de säkert i närmaste mataffär också.

Egentligen älskar jag julskyltningen.
Jag älskade den innan idag också.
Men som tur är så har jag förvandlats till Grinchen, nu lagom inför läggdags.
Jag hatar söndagar.
Med eller utan rödbrusiga tomtar.

Men jag är ensam nu.
Fy fan för ensamhet.
Det hade kvittat vem som hade varit här.
Om Nicolai hade legat i sängen och snott allt täcke, då hade jag varit lycklig.
Om mamma hade kommit in och klagat över att det finns smulor över hela bordet, då hade jag varit nöjd.
Om Johannes hade klampat in och bestämt sig för att sitta vid min dator, då hade jag varit måttligt road.
Jag hade inte varit ensam.
Men Nicolai är i Landskrona, mamma är hos M, och Johannes är hos pappa, antar jag.
Alltså är jag ensam.

Men under julskyltningen var jag faktiskt glad.
Jag och älsklingen tittade på pepparkakor med namn på,
vi såg på medan barn åkte skridskor,
och fikade med lussekatter och kaffe.
Jag älskar mysiga dagar.

Jag vill inte sova.
Jag hatar ensamhet.
Men alla är väl ensamma då och då.
De klarar sig.
Då borde väl jag också göra det.




~