Jag undrar vad jag vill med mitt liv. Allt jag vet är att jag törstar efter upplevelser. Jag vill uppleva allt det som man sjunger om. Den brännande känslan inuti min bröstkorg måste vara en evighet gånger starkare när man inte bara lyssnar utan upplever det i verkligheten. Ja, jag törstar. Det är som om jag tittar ner i ett tomt glas och hur många gånger jag än vänder det upp och ner och skakar så händer ingenting. Där finns inga droppar kvar. Bastards. Ge mig, för helvete.
Åh vad jag älskar musik. Det är verkligen en drog. Vem behöver hasch när man har musik. När en höjning av en ton ger mig fjärilar i magen. När en konsonant får mig att darra. När gitarrens strängar gör en för svag för att lyfta på armen. Vem behöver kärlek när man har musik.
Ge mig ett isolerat rum, ett par ordentliga högtalare och låt mig sjunga till musiken.

Börjar känna av det.
Den där malande känslan.
Äter upp mig, insidan och ut.
Vad underbart.
Låt mig försvinna i musiken.



Eller så låter du mig sova.

~

Det finns tankar som dagligen äter upp min fritid.
Intelligens.
Jag blir rädd när jag tänker på att alla människor tänker lika mycket som mig.
När jag sitter på ett tåg, som exempel.
Betraktar alla människor som pratar, skrattar, tänker.
Virvlar lika många tankar runt i deras huvuden?
Jag kan acceptera att jag tänker mycket.
Och att de som jag känner, vars liv är hyfsat begripliga för mig, de tänker också lika mycket.
Men att de olika människor som jag ser en gång i livet och efter det aldrig mer, att deras huvuden är lika fulla av tankar, ångest, minnen, lycka

- är för mycket för att jag ska förstå.

Hur kan en annan människas liv vara lika komplett som mitt är?
Alla dessa människor.
Alla dessa tankar.
Döden skrämmer mig.
För varje människa som dör går vi miste om oändligt många tankar.
Fler än vad jag kan räkna till.
Eller du.
Eller våra gemensamma ansträngningar kan räkna till.
Det är för stort för att våga tänka på.
Precis som att rymden är oändlig.
Det okända skrämmer, var det inte så?

Under projektarbetet idag satt jag och tänkte på en enda sak:
Djuphet.
Vi påstår alla att vi är så djupa.
Eller nej.
Alla påstår det inte.
Det är inte ens särskilt många som säger det.
Men det är många som tänker det.
"Hon vet ingenting om hur jag har det."
Vi tror att vi själva är förmer än andra.
Jag avskyr sådana människor.
Som anser sig vara bättre än andra.
Som försöker slå vad om att ingen annan har tänkt den tanken förut.
Hur fan ska vi kunna veta det?
Jag undrar om inte alla är lika djupa.
Om vi inte alla har lika intellektuella diskussioner med oss själva i huvudet.
Det är bara det att vissa inte visar det.
Vissa går runt, är glada, och pratar inte om sitt inre.
De är inte dumma.
De har bara inget behov av att skylta sin intelligens.
Och vad är intelligens?
Jag vägrar tro på logik.
Eller hur bra vi drar slutsatser.
Eller hur allmänbildade vi är.
Intelligens är något vi människor har hittat på.
Det finns inte dumma människor.
Det finns kanske långsamma människor.
Och icke allmänbildade människor.
Men de är inte sämre än hos.
De har bara andra förutsättningar.
Jag är trött på att se ner på andra.
Trött på fördomar.
Måste man verkligen se ut på ett visst sätt?
Oavsett hur jag gör, försöker jag alltid passa in, gör jag inte det?
Anpassa mig till omgivningen, tror jag det kallas.
Härmar andra.
Har jag ingen fantasi?
Orden ekar i huvudet och de skrämmer.
Vad är en människa utan fantasi?
En sten.
Ett dött ting.
Jag är inte levande, och det är kanske det som skräms mest.
För jag är rädd för att inte leva, och det har jag alltid varit.
"Livrädd för att leva, och jag är dödsrädd för att dö"
Så gick låttexten som man citerade om och om igen vid fjorton års ålder.
Jag skäms för mig själv ibland.
Vad trodde jag om mig själv?
Att ingen annan hade någonsin lyssnat på de raderna om och om igen?
Att ingen annan var säker på att de handlade om just dig?
Jag trodde verkligen att jag var den enda.
Och nu vet jag att jag var dum.
Och naiv.
För alla är så.
Vi tror alla att vi har kommit på någonting.
Att vi tänkt en tanke ingen annan någonsin tänkt.
Jag kan tala om en sak.
Så oändligt många tankar har funnits.
Jag är nästan säker på att dina tankar har repeterats om och om och om igen.
För vi är fantasifulla, det är vi.
Men fantasierna är exakt likadana som alla andras.
Inget att sörja för, så är människor.
Tro inte att du är speciell.
Ingen är speciell.

~

Förvirring.
Maktlöshet.
Eller så har jag full kontroll.
Utan att vilja ha den.
Oavsett hur jag gör kommer jag alltid att tvivla på om det vore rätt.
Kanske är det enklast om jag bara låter allting vara.
För eller senare kommer jag må bättre.
Men då förlorar jag dig.


Orkade inte skolan idag heller.
Trots att det var Nutida Konst och allt.
Med fika, tydligen.
Som om jag hade ätit.
Mamma kom hem och skällde.
Åt helvete med henne.
Jag åt faktiskt ett av äpplena hon hade tagit hem.


Lovade Simon att jag skulle följa med honom ut och köpa jacka idag.
Måste samla ihop mig tills dess.
Måste möta andra människor.
Se andra människor i ögonen.
Möta blickar utan att avslöja.
Gömma all sorg bakom ögonen.
För de vet ingenting.
Och jag måste låtsas som om jag är normal.


Ironiskt att mitt hundrade inlägg var ett långt där jag öste lyckan ur mig,
och mitt tvåhundrade inlägg var ett kort där jag insåg vad som hade hänt mellan oss.
Tvåhundra blogginlägg som speglar vår tid.
Det är miljoner ljusår under de tvåhundra inläggen.


~

I am covered in skin
No one gets to come in
Pull me out from inside
I am folded, and unfolded, and unfolding
I am
colorblind

Fy fan vad jag mår skit.
Ingenting hjälper.
Ingenting!

Och du ber mig ta beslut, omöjligt beslut som jag inte kan fatta för den jag är just nu kan inte ta några beslut, hon är förvirrad och ny och öppen och annorlunda och jag tycker om den personen, jag har precis upptäckt en personlighet, bara jag, ingen annan, bara jag, och det kanske är rätt för mig att inte vara en del av dig det var så längesen jag var Nicole och ingen annan.

Men jag saknar dig så jävla mycket.
Så jävla helvetes mycket.

~

Jag vill inte sova.
Vad väntar i mitt mörker?
Jag vill hellre vara uppe.
Med minnen.
Med leenden.
I mörkret är jag så ensam.

I saw you in the curve of the moon
In the shadow cast across my room
You heard me in my tune
When I just heard confusion

I'm not broke but you can see the cracks
You can make me perfect again

All because of you
I am


~

Nån står i porten
och andas rök
skuggan över gården
når in i vårt kök
Här kommer rädslan, gamle vän
När alla fjärilar i magen vaknar upp
Viskar välkommen hem

Jag räknar tre, fyra, fem
(ljug för mig, ja ljug för mig)
Det är inte slagen som känns
(ljug igen)
Det går en osynlig gräns
(ljug för mig, ja ljug för mig)
genom ögat på nålen


~

Ska jag vara glad?
Eller ledsen?
Besviken?
Irriterad?
Vad som helst, jag klarar inte av detta.
För mycket tankar, önskningar.
Jag önskar att någon bestämde allt åt mig.
Bara jag slapp göra det.
Bara jag slapp ångra mig sen.
Vad fan håller jag på med?
Förstör mitt liv.
I blame it all on you.

I has dreams that brings me sadness
Pain much deeper than a river
Sorrow flow through me in tiny waves of shivers
Corny movies make me reminisce
They break me down easy on this generic love shit
First kiss, frog and princess


~

Åh.
Jag är deprimerad.
Eller nej.
Men besviken.
Jag är besviken på andra.
Ska jag alltid finnas där?
Jag vill hjälpa, jag vill finnas där.
För att det är så vi gör.

Eller?
Är det inte så?
För just nu känns det som om att jag har blivit en hatthylla.
Där ni kan lägga alla bekymmer.
För att jag bryr mig.
För att jag lyssnar.
För att jag vill hjälpa till.
Ni får gärna lägga era deprimerande hatt-tankar på min hatthylla!
Men jag vill ha något tillbaka.
Ni får gärna bry er.
Ni får gärna lyssna.
Ni får gärna vilja hjälpa till.
Ett vänligt ord.
"Hur mår du? Du sa att du har varit ovanligt trött?"
Men jag vet också att det är mitt fel.
Hur ska folk veta om man mår dåligt.
När man aldrig säger något.
Oavsett vilket humör man är på.
Därför tänkte jag:
"Det gör ingenting om de inte frågar hur jag mår."
"De antar såklart att jag mår bra."
"Varför skulle jag må annat än bra?"

Så tänkte jag.
Så naiv var jag.
För allt jag hör är klagomål.
"Tur att du lyssnar på den personen, för jag orkar inte."
Orkar man inte lyssna på sin vän,
hur fan skulle jag någonsin kunna ty mig till en människa som säger så.
När jag vet att de egentligen tänker på hur jobbig,
tjatig,
tråkig,
självömkande,
överdramatiserande jag är.

Så prata gärna med mig om era problem.
Jag kommer lyssna.
Men om ni är människor som förutom era egna mössor och hattar,
dessutom lägger andras mössor och hattar på min hatthylla,
för att ni inte orkar ha dem på era egna hyllor,
förvänta er inte att jag kommer orka bry mig.
Innerst inne.

Min hatthylla klarar inte allt.
Jag har egna mössor att lägga på den. 






Jag vill inte sova, nej, det vill jag aldrig.
Lalala.

~

Det är mörkt här inne.
Hörnorna av mitt rum är svarta.
Om jag bara hade trott på monster så hade jag trott att de bodde där.
Två i hörnet och ett under sängen.
Där kan de värma sig bland dammråttor och bortglömda minnen.
Dammiga minnen och bortglömda råttor.
Om jag bara hade trott på monster.

~

Ångesten har blivit en liten boll.
Först finns den i magen.
Den rullar åt sidorna.
Gör mig orolig och nervös.
Sakta vandrar den uppåt.
Den sätter sig i bröstet.
Andning som är så lätt, blir svårt.
Och då fortsätter den uppåt.
Den sätter sig i halsen på mig.
Jag kommer att kvävas, och därför andas jag mer.
Jag andas så mycket att jag slutar få luft.
Och istället blir jag yr och värmen lägger sig som en tjock, äcklig filt om kroppen.
Jag är tvungen att dra ihop mig till en boll, göra mig så liten som möjlig.
Hur ska jag få bort min boll av ångest?
En liten röst har en bra idé.
För då blir jag tom.
Då blir jag lättare än luft, och ångesten försvinner med allt annat.
Jag vill inte lyssna på rösten.
Vad händer efter att lättnaden släppt?
Jag kanske fastnar i det.
Måste göra det igen.
Tills det blir ett måste, ett krav, ett tecken på att jag överlever dagen.
Jag vill inte styras av något sådant.
Så istället utmanar jag mig själv.
Kommer så nära jag vågar, och sen drar jag mig tillbaka.
Jag ska stå ut!
In i dimman, in i hettan, försök att kontrollera andningen.
Andningen är nyckeln till allt.
Får jag bara andningen lugn, blir jag också lugn.
Och sen återstår bara sista fasen.
Att gråta ut ångesten tills bara en liten, hård sten sitter kvar.
Stenen trillar ner i magen.
Den väntar på en ny känsla.
En ny känsla att tillfångata och göra till ångest.

Jag vill inte sova, jag vill inte sova, jag vill inte sova.

Jag tycker inte om mig själv.



Nicolai var tvungen att jobba idag.
Det hjälpte inte mig.
Jag behövde trygghet, just idag.
Jag behöver trygghet, just nu.
Jag har ingen trygghet.
Jag ska träffa honom på måndag.
"Jag är ingen tankeläsare, tala om det för mig istället"
Det gör jag ju!
I'm seeking your attention!
Jag berättar om allting men du vägrar lyssna.
Inte förrän jag lägger det vitt på svart.
Eller över ett sms.
Jag kanske borde säga allt viktigt på sms.
Då måste man läsa det.
"Hej älskling, jag är gravid."
"Hej älskling, jag har hittat någon annan."
"Hej älskling, jag har AIDS."
Så kanske innebörden går in, ordentligt.


Det är skola i övermorgon och jag har inte fått en enda paus från mina tankar.
Inte en enda paus från mig.


~

Jag brukar inte få panik nuförtiden.
Men det närmar sig.
Jag känner oron växa, och det skrämmer mig.
Förr kände jag mig trygg när jag låg bredvid älskling.
Men inte ens det hjälper längre.
Han ser det som ett svek.
Som att min kärlek har minskat.
Och jag kan inte förklara.

Jag vet att han ligger bredvid mig.
Jag vet att jag inte är ensam.
Men det känns som att han är stängd.
Som att han är ett hus, eller ett torn.
Tornet är säkert, där kommer ingen ångest in.
Men dörren är stängd, och jag står utanför.
Som att jag trycker mig mot väggen.
Jag gör vad som helst för att komma in i tryggheten,
men den är stängd.
Han sover.
Han har ingen aning om vad som pågår.
Och under tiden kryper sig stora, svarta moln nära mig.
Sakta men säkert omringar den mig.
Den vill se mig svettas, gråta, få panik.

Och precis innan ångesten hugger tag i mig stiger jag upp.
Sätter mig vid datorn, äter en macka, ser på teve.
Vad som helst för att komma undan de svarta molnen.
Andra säger att man ska kämpa.
Jag ska stå kvar utanför tornet och låta molnen röra vid mig.
Jag ska stå ut med allt, för efter lugnet kommer stormen.
Men verkliga livet funkar inte så.
Jag kan bekämpa molnen en natt.
Det spelar ingen roll.
Imorgon natt är de ändå tillbaka.


~

Jag drömde en mardröm inatt.
Jag drömde att jag tog livet av mig.
Jag drömde att jag var så olycklig att ångesten skar mig i bitar inifrån.
Det fanns ingen annan utväg.
Så jag höll i en pistol mot mitt huvud.
Och så sköt jag.
Det var som om smärtan i sig försökte döda mig.
Den sköt genom huvudet och genom resten av kroppen.
Men jag dog inte meddetsamma.
Jag låg på golvet, och såg på människorna genom dimman.
Varför exploderade inte hela huvudet?
Det har jag sett på film.
Då hade jag dött meddetsamma.
Istället togs livet sakta men säkert ifrån mig.
Och då insåg jag en ännu värre sak.
Jag ångrade mig.
Jag ville inte dö.
Jag ville fortsätta leva.
Men nu var det försent.

Då vaknade jag, kallsvettig och med tårar rinnandes längs kinderna.
Det tog en stund innan skräcken försvann.
Jag har alltid varit rädd för döden.


~