Det finns tankar som dagligen äter upp min fritid.
Intelligens.
Jag blir rädd när jag tänker på att alla människor tänker lika mycket som mig.
När jag sitter på ett tåg, som exempel.
Betraktar alla människor som pratar, skrattar, tänker.
Virvlar lika många tankar runt i deras huvuden?
Jag kan acceptera att jag tänker mycket.
Och att de som jag känner, vars liv är hyfsat begripliga för mig, de tänker också lika mycket.
Men att de olika människor som jag ser en gång i livet och efter det aldrig mer, att deras huvuden är lika fulla av tankar, ångest, minnen, lycka

- är för mycket för att jag ska förstå.

Hur kan en annan människas liv vara lika komplett som mitt är?
Alla dessa människor.
Alla dessa tankar.
Döden skrämmer mig.
För varje människa som dör går vi miste om oändligt många tankar.
Fler än vad jag kan räkna till.
Eller du.
Eller våra gemensamma ansträngningar kan räkna till.
Det är för stort för att våga tänka på.
Precis som att rymden är oändlig.
Det okända skrämmer, var det inte så?

Under projektarbetet idag satt jag och tänkte på en enda sak:
Djuphet.
Vi påstår alla att vi är så djupa.
Eller nej.
Alla påstår det inte.
Det är inte ens särskilt många som säger det.
Men det är många som tänker det.
"Hon vet ingenting om hur jag har det."
Vi tror att vi själva är förmer än andra.
Jag avskyr sådana människor.
Som anser sig vara bättre än andra.
Som försöker slå vad om att ingen annan har tänkt den tanken förut.
Hur fan ska vi kunna veta det?
Jag undrar om inte alla är lika djupa.
Om vi inte alla har lika intellektuella diskussioner med oss själva i huvudet.
Det är bara det att vissa inte visar det.
Vissa går runt, är glada, och pratar inte om sitt inre.
De är inte dumma.
De har bara inget behov av att skylta sin intelligens.
Och vad är intelligens?
Jag vägrar tro på logik.
Eller hur bra vi drar slutsatser.
Eller hur allmänbildade vi är.
Intelligens är något vi människor har hittat på.
Det finns inte dumma människor.
Det finns kanske långsamma människor.
Och icke allmänbildade människor.
Men de är inte sämre än hos.
De har bara andra förutsättningar.
Jag är trött på att se ner på andra.
Trött på fördomar.
Måste man verkligen se ut på ett visst sätt?
Oavsett hur jag gör, försöker jag alltid passa in, gör jag inte det?
Anpassa mig till omgivningen, tror jag det kallas.
Härmar andra.
Har jag ingen fantasi?
Orden ekar i huvudet och de skrämmer.
Vad är en människa utan fantasi?
En sten.
Ett dött ting.
Jag är inte levande, och det är kanske det som skräms mest.
För jag är rädd för att inte leva, och det har jag alltid varit.
"Livrädd för att leva, och jag är dödsrädd för att dö"
Så gick låttexten som man citerade om och om igen vid fjorton års ålder.
Jag skäms för mig själv ibland.
Vad trodde jag om mig själv?
Att ingen annan hade någonsin lyssnat på de raderna om och om igen?
Att ingen annan var säker på att de handlade om just dig?
Jag trodde verkligen att jag var den enda.
Och nu vet jag att jag var dum.
Och naiv.
För alla är så.
Vi tror alla att vi har kommit på någonting.
Att vi tänkt en tanke ingen annan någonsin tänkt.
Jag kan tala om en sak.
Så oändligt många tankar har funnits.
Jag är nästan säker på att dina tankar har repeterats om och om och om igen.
För vi är fantasifulla, det är vi.
Men fantasierna är exakt likadana som alla andras.
Inget att sörja för, så är människor.
Tro inte att du är speciell.
Ingen är speciell.

~