Lyssnar
stel och fastspänd 
Och när paniken bryter ut
ler du svagt
och viskar till mig
Du
är värd att dö för
Men mot gummi, glas och metall
betyder ett mirakel inget alls

Plötsligt spelades den på radion.
På livesändning från Ystadsfestivalen dessutom.
Vad är oddsen?
Det gör ont i hjärtat.
Psykiskt.
Att låtar kan beröra en så mycket?
Att varenda ton kan gå in i kroppen och få den att darra till.
Varje ord ger mig rysningar och när melodin höjs lite så får jag gåshud.
Trots att radion är skrovlig och egentligen inte är värd att spela låtar som den här.

Att en låt kan ge mig minnen jag inte kom ihåg och känslor jag aldrig haft.

Jag sprang fem kilometer igår.
Eller, sprang och sprang.
Sprang, gick, sprang, gick, sprang, gick och sen sprang jag lite igen.
Precis som i förrgår.
Fast igår var Johannes med mig.
Det var skönt.
Han känns mer och mer som någon i min ålder.
Har lovat att han ska få följa med någon helg till Landskrona.
Dessutom peppade han mig till att springa mer.
Jag kände mig så duktig efteråt.
Det gav mig verkligen en kick.
Ska bli lite mer vältränad.
Lite smalare.
Lite snyggare.
Jag är så fruktansvärt trött på att inte kunna visa min mage.
Nu ska den bli helt platt.
Det är bara det att...
Kraven höjs.
Först var det bara magen.
Sen låren.
Sen armarna.
Snart ska väl hela kroppen ändras.
För så illa tycker jag egentligen inte om den.

Är du lycklig nu?



~

Denna dagen blev sämre.
Ante kommer inte vara i Vinisce samtidigt som mig.
Vad fan ska jag nu göra där?
Vi hade ju en massa planer.
Vi skulle skita i alla andra idioter och sitta ensamma på stranden.
Som förra året.
"I'll be with you all the time, fuck everyone else!"
Fy fan.
Att Nicolai inte fick följa med, det kunde jag klara.
Så länge jag slapp vara ensam.
Jag antar att det blir en liten lektion.
Lektion i att vara social, att börja från noll.
Jag började från noll förra året?
Då gick jag från att vara ensam till att hitta riktiga vänner.
Men ändå.
Fy fan.
Min dåliga halva kommer inte hålla mig sällskap :(

Han ville att jag skulle komma till Biograd istället.
YEAH RIGHT!
Dels så hade min pappa aldrig tillåtit det.
Och så har jag faktiskt min pojkvän.
Han är tolerant med det mesta, men jag tror faktiskt inte han hade blivit så glad.
Vem vill att ens flickvän ska bo ihop med en kille i en vecka?
En kille som tycker om svenska tjejer?
Naha, jag hade aldrig livet tillåtit mig om jag var han.


And I was a hand grenade
That never stopped exploding

You were automatic
And as hollow as the 'O' in god

I am never gonna be the one for you
I am never gonna save the world from you

Åååh, fy vad jag är irriterad.
Det finns flera orsaker, så tro inte att ni kan smita undan detta blogginlägg särskilt lättsamt.
Första orsaken är ganska enkel, jag är trött.
Finns inte mycket att göra åt det mer än att vänta tills klockan blir nio så jag kan sova.
Andra orsaken är betydligt knivigare.
Hela historien.
Jag och Agnes tänkte åka till Pier Pressure.
Vi får förmodligen ett rum betalt med pappas kuponger.
Vi kan ta oss dit för under 500 kr.
Men biljetten kostar FUCKING FEMHUNDRASJUTTIO KRONOR!
:(

Jag äter skruvad pasta och burk-köttfärssås.
Jag har på mig älsklings SWATt-shirt, och trosor.
Jag har smink över hela ansiktet.
Jag har bränt mig överallt.
Utom knäna.
De är nästan svarta av solbränna.

Jag älskar min lillebrorsa.
Mamma ringde, ville att jag skulle komma och äta hos Per.
Jag var helt ärlig och sa att jag inte orkade.
Hon sa att jag inte fick någon middag isf.
Jag sa att vi hade något ätbart hemma.
Hon blev sur och ville prata med Johannes.
Jag tjuvlyssnade.
"Jo, jag kommer."
"Du har inte sett henne, mamma."
"Hon ÄR verkligen trött."
"Sluta tjata, hon är så trött så hon knappt står upp."
"Ja, jag kommer vid sju, hej."

Jag älskar min lillebror :)


~

Jag drömde en mardröm inatt.
Jag drömde att jag tog livet av mig.
Jag drömde att jag var så olycklig att ångesten skar mig i bitar inifrån.
Det fanns ingen annan utväg.
Så jag höll i en pistol mot mitt huvud.
Och så sköt jag.
Det var som om smärtan i sig försökte döda mig.
Den sköt genom huvudet och genom resten av kroppen.
Men jag dog inte meddetsamma.
Jag låg på golvet, och såg på människorna genom dimman.
Varför exploderade inte hela huvudet?
Det har jag sett på film.
Då hade jag dött meddetsamma.
Istället togs livet sakta men säkert ifrån mig.
Och då insåg jag en ännu värre sak.
Jag ångrade mig.
Jag ville inte dö.
Jag ville fortsätta leva.
Men nu var det försent.

Då vaknade jag, kallsvettig och med tårar rinnandes längs kinderna.
Det tog en stund innan skräcken försvann.
Jag har alltid varit rädd för döden.


~