Lyssnar
stel och fastspänd 
Och när paniken bryter ut
ler du svagt
och viskar till mig
Du
är värd att dö för
Men mot gummi, glas och metall
betyder ett mirakel inget alls

Plötsligt spelades den på radion.
På livesändning från Ystadsfestivalen dessutom.
Vad är oddsen?
Det gör ont i hjärtat.
Psykiskt.
Att låtar kan beröra en så mycket?
Att varenda ton kan gå in i kroppen och få den att darra till.
Varje ord ger mig rysningar och när melodin höjs lite så får jag gåshud.
Trots att radion är skrovlig och egentligen inte är värd att spela låtar som den här.

Att en låt kan ge mig minnen jag inte kom ihåg och känslor jag aldrig haft.

Jag sprang fem kilometer igår.
Eller, sprang och sprang.
Sprang, gick, sprang, gick, sprang, gick och sen sprang jag lite igen.
Precis som i förrgår.
Fast igår var Johannes med mig.
Det var skönt.
Han känns mer och mer som någon i min ålder.
Har lovat att han ska få följa med någon helg till Landskrona.
Dessutom peppade han mig till att springa mer.
Jag kände mig så duktig efteråt.
Det gav mig verkligen en kick.
Ska bli lite mer vältränad.
Lite smalare.
Lite snyggare.
Jag är så fruktansvärt trött på att inte kunna visa min mage.
Nu ska den bli helt platt.
Det är bara det att...
Kraven höjs.
Först var det bara magen.
Sen låren.
Sen armarna.
Snart ska väl hela kroppen ändras.
För så illa tycker jag egentligen inte om den.

Är du lycklig nu?



~