Förvirring.
Maktlöshet.
Eller så har jag full kontroll.
Utan att vilja ha den.
Oavsett hur jag gör kommer jag alltid att tvivla på om det vore rätt.
Kanske är det enklast om jag bara låter allting vara.
För eller senare kommer jag må bättre.
Men då förlorar jag dig.


Orkade inte skolan idag heller.
Trots att det var Nutida Konst och allt.
Med fika, tydligen.
Som om jag hade ätit.
Mamma kom hem och skällde.
Åt helvete med henne.
Jag åt faktiskt ett av äpplena hon hade tagit hem.


Lovade Simon att jag skulle följa med honom ut och köpa jacka idag.
Måste samla ihop mig tills dess.
Måste möta andra människor.
Se andra människor i ögonen.
Möta blickar utan att avslöja.
Gömma all sorg bakom ögonen.
För de vet ingenting.
Och jag måste låtsas som om jag är normal.


Ironiskt att mitt hundrade inlägg var ett långt där jag öste lyckan ur mig,
och mitt tvåhundrade inlägg var ett kort där jag insåg vad som hade hänt mellan oss.
Tvåhundra blogginlägg som speglar vår tid.
Det är miljoner ljusår under de tvåhundra inläggen.


~