Jag brukar inte få panik nuförtiden.
Men det närmar sig.
Jag känner oron växa, och det skrämmer mig.
Förr kände jag mig trygg när jag låg bredvid älskling.
Men inte ens det hjälper längre.
Han ser det som ett svek.
Som att min kärlek har minskat.
Och jag kan inte förklara.

Jag vet att han ligger bredvid mig.
Jag vet att jag inte är ensam.
Men det känns som att han är stängd.
Som att han är ett hus, eller ett torn.
Tornet är säkert, där kommer ingen ångest in.
Men dörren är stängd, och jag står utanför.
Som att jag trycker mig mot väggen.
Jag gör vad som helst för att komma in i tryggheten,
men den är stängd.
Han sover.
Han har ingen aning om vad som pågår.
Och under tiden kryper sig stora, svarta moln nära mig.
Sakta men säkert omringar den mig.
Den vill se mig svettas, gråta, få panik.

Och precis innan ångesten hugger tag i mig stiger jag upp.
Sätter mig vid datorn, äter en macka, ser på teve.
Vad som helst för att komma undan de svarta molnen.
Andra säger att man ska kämpa.
Jag ska stå kvar utanför tornet och låta molnen röra vid mig.
Jag ska stå ut med allt, för efter lugnet kommer stormen.
Men verkliga livet funkar inte så.
Jag kan bekämpa molnen en natt.
Det spelar ingen roll.
Imorgon natt är de ändå tillbaka.


~