Åh.
Jag är deprimerad.
Eller nej.
Men besviken.
Jag är besviken på andra.
Ska jag alltid finnas där?
Jag vill hjälpa, jag vill finnas där.
För att det är så vi gör.

Eller?
Är det inte så?
För just nu känns det som om att jag har blivit en hatthylla.
Där ni kan lägga alla bekymmer.
För att jag bryr mig.
För att jag lyssnar.
För att jag vill hjälpa till.
Ni får gärna lägga era deprimerande hatt-tankar på min hatthylla!
Men jag vill ha något tillbaka.
Ni får gärna bry er.
Ni får gärna lyssna.
Ni får gärna vilja hjälpa till.
Ett vänligt ord.
"Hur mår du? Du sa att du har varit ovanligt trött?"
Men jag vet också att det är mitt fel.
Hur ska folk veta om man mår dåligt.
När man aldrig säger något.
Oavsett vilket humör man är på.
Därför tänkte jag:
"Det gör ingenting om de inte frågar hur jag mår."
"De antar såklart att jag mår bra."
"Varför skulle jag må annat än bra?"

Så tänkte jag.
Så naiv var jag.
För allt jag hör är klagomål.
"Tur att du lyssnar på den personen, för jag orkar inte."
Orkar man inte lyssna på sin vän,
hur fan skulle jag någonsin kunna ty mig till en människa som säger så.
När jag vet att de egentligen tänker på hur jobbig,
tjatig,
tråkig,
självömkande,
överdramatiserande jag är.

Så prata gärna med mig om era problem.
Jag kommer lyssna.
Men om ni är människor som förutom era egna mössor och hattar,
dessutom lägger andras mössor och hattar på min hatthylla,
för att ni inte orkar ha dem på era egna hyllor,
förvänta er inte att jag kommer orka bry mig.
Innerst inne.

Min hatthylla klarar inte allt.
Jag har egna mössor att lägga på den. 






Jag vill inte sova, nej, det vill jag aldrig.
Lalala.

~