Operation
[21.21]
Den här bloggen kommer ta evigheter att skriva. Dels för att jag alltid är långsam även om jag skriver med två händer och dels för att jag bara skriver med högra handen. Den andra är inlindad i bandage så jag KAN inte skriva med den och även om jag kunde så skulle jag aldrig göra det för DEN GÖR ONT!
Nåja. Alla historier har en början. Min började halv sex imorse.
Halv sex ringde min väckarklocka och jag gick ner i köket (knappt vid liv), rostade två mackor och gjorde en kopp te. Tillbaks i mitt rum kurade jag ihop mig i sängen och satte igång ett Vänner-avsnitt (The One With The Ultimate Fighting Champion) att njuta frukosten framför. Hann bara tvinga i mig maten, sen somnade jag meddetsamma. Vid elva vaknade jag med teven surrande framför mig. Jag duschade och klädde på mig och sen traskade jag och mamma ner till sjukhuset för att njuta av TVÅ timmars väntetid! Tolv skulle jag vara där och inte förrän kvart över två hämtade de in mig till operationssalen >.< Tack och lov för att mamma var där, jag var nämligen ett nervvrak av nervositet för att de skulle söva mig. Skulle aldrig klarat mig utan mamma <3
Men hon fick inte hänga med in till "förberedelserummet" eller vad jag ska kalla det. En jättetjusig grön rock fick jag ta på mig med tillhörande strumpor som var så långa att de nådde upp till halva låren. Rocken var förresten för stor, den nådde ner till mina anklar ^^ Liten storleksmiss de gjorde där. Iaf, i dessa kläder, osminkad och med glasögon såg jag ut som om jag nyss vaknat upp efter 50 år i koma. Läkaren ritade förresten en pil på min arm som pekade på senknutan. Varför? Så att han inte skulle kunna ta fel på vad det var han skulle operera? Lite bättre koll borde han ju ha isåfall. Och hur många senknutor tror han egentligen att jag har? Jag frågade lite senare vad pilen var bra för men han svarade inte. Tråkmåns.
En massa slangar kopplades in i mig, en för dropp, en för bedövning (så fort de började prata om sövning sa jag att jag vägrade och de sa inte emot), en blodtrycksmanschett och en massa andra slangar för att hålla koll på... ja, jag vet inte riktigt. Men det värsta var två band de spände på överarmen. De skulle tömma hela armen på blod. FY FAN vad det gjorde ont! Inte så fruktansvärt i början men efter sådär 40 minuter blev det nästan outhärdligt. Aj. Nåja. Bedövningen sattes i, min arm förvandlades till något helt annat. Typ en vit gummiarm som på något vis satt fast på min kropp. Alla förberedelser tog typ en timme. Efter tjugo minuter kom läkaren in och skulle påbörja operationen. Den skulle ta en kvart, möjligtvis tjugo minuter.
Efter en kvart började läkaren mumla en massa och befallde en sjuksköterska att hämta Ulf, en annan läkare. Jag blev lite nervös och det märkte han nog för han kikade fram bakom sitt skynke (som hade spänts upp så att jag inte skulle kunna se vad de petade med i min hand) och lugnade mig. Eller inte.
- Jag kallade nyss på Ulf, för som jag berättat ligger din senknuta väldigt nära en pulsåder. Faktiskt lite för nära, så nu ska en annan läkare komma och titta lite.
Thank you. Detta gjorde mig inte ett dugg nervös.
Ulf kom efter en liten stund och sen slog han också sig ner för att gräva i min hand. Sen satt de där och mumlade med varandra. Jag hörde bara små delar av vad de sa:
- Ja, men jag kan inte skära där utan att vara helt säker.
Eller:
- Ojsan, kan du hålla undan den biten åt mig?
Efter en stund frågade läkaren:
- Varför har vi ingen musik på? Hör flickan allt vi säger?
- Ja, svarade jag surt.
Efter 45 minuter började jag må illa. Jag hörde mer och mer mummel om sövande och dessutom började min hand göra ont. Det hade gått en timme sen bedövningen sattes i och jag fick en liten dos. Så jag sa åt en sjuksköterska och så sprang hon runt och mumlade lite med de andra sjuksköterskorna. Till slut kom hon tillbaka med en spruta. Jag nästan ryckte till (men bara nästan, för jag ville absolut inte röra på handen och kanska göra så att de skar fel någonstans). Men hon fick mig övertygad om att det bara var lite smärtstillande och lugnande medel. Lite var fel ord.. Senare berättadehon att jag fick en ganska stark dos. Jag låg där och blundade och såg kameler som förvandlades till elefanter som hjulade tills de formade ett hjärta o.s.v... Mysigt ^^
Plötsligt var det över. En del av slangarna kopplades bort. Min hand virades in i ett bandage. Ett jättelikt bandage. Guess why?
Jo, min senknuta var ingen senknuta. Det var pulsådern som hade förgrenat sig till en massa små och sen hade den svullnat upp. Jag skulle opereras för en "simpel" sak och så visar det sig vara betydlgt värre! Inte konstigt att jag hade ont.
Halv fem rullades jag in på Uppvak. Vid fem kom mamma tillbaka. Halv sex fick jag lite mat. Och vid sex fick jag äntligen lämna sjukhuset ^^
Mitt bandage är så stort att jag knappt får handen genom jackärmen. Det är bara för att tydligen blöder såret ganska kraftigt. Och jag får inte ha handen hängande vid sidan för då upplever jag obeskrivlig smärta. Alltså är jag helt oduglig. Kan inte få av korken på en tuschpenna ens.
Nu måste jag sluta. Har suttit här så länge att jag mår illa. Fortfarande helt svag i kroppen efter denna jobbiga dag. Vill helst inte göra om den i första taget. Men. En operation som skulle ta en kvart varade i äver en timme. Härligt.
Den här bloggen kommer ta evigheter att skriva. Dels för att jag alltid är långsam även om jag skriver med två händer och dels för att jag bara skriver med högra handen. Den andra är inlindad i bandage så jag KAN inte skriva med den och även om jag kunde så skulle jag aldrig göra det för DEN GÖR ONT!
Nåja. Alla historier har en början. Min började halv sex imorse.
Halv sex ringde min väckarklocka och jag gick ner i köket (knappt vid liv), rostade två mackor och gjorde en kopp te. Tillbaks i mitt rum kurade jag ihop mig i sängen och satte igång ett Vänner-avsnitt (The One With The Ultimate Fighting Champion) att njuta frukosten framför. Hann bara tvinga i mig maten, sen somnade jag meddetsamma. Vid elva vaknade jag med teven surrande framför mig. Jag duschade och klädde på mig och sen traskade jag och mamma ner till sjukhuset för att njuta av TVÅ timmars väntetid! Tolv skulle jag vara där och inte förrän kvart över två hämtade de in mig till operationssalen >.< Tack och lov för att mamma var där, jag var nämligen ett nervvrak av nervositet för att de skulle söva mig. Skulle aldrig klarat mig utan mamma <3
Men hon fick inte hänga med in till "förberedelserummet" eller vad jag ska kalla det. En jättetjusig grön rock fick jag ta på mig med tillhörande strumpor som var så långa att de nådde upp till halva låren. Rocken var förresten för stor, den nådde ner till mina anklar ^^ Liten storleksmiss de gjorde där. Iaf, i dessa kläder, osminkad och med glasögon såg jag ut som om jag nyss vaknat upp efter 50 år i koma. Läkaren ritade förresten en pil på min arm som pekade på senknutan. Varför? Så att han inte skulle kunna ta fel på vad det var han skulle operera? Lite bättre koll borde han ju ha isåfall. Och hur många senknutor tror han egentligen att jag har? Jag frågade lite senare vad pilen var bra för men han svarade inte. Tråkmåns.
En massa slangar kopplades in i mig, en för dropp, en för bedövning (så fort de började prata om sövning sa jag att jag vägrade och de sa inte emot), en blodtrycksmanschett och en massa andra slangar för att hålla koll på... ja, jag vet inte riktigt. Men det värsta var två band de spände på överarmen. De skulle tömma hela armen på blod. FY FAN vad det gjorde ont! Inte så fruktansvärt i början men efter sådär 40 minuter blev det nästan outhärdligt. Aj. Nåja. Bedövningen sattes i, min arm förvandlades till något helt annat. Typ en vit gummiarm som på något vis satt fast på min kropp. Alla förberedelser tog typ en timme. Efter tjugo minuter kom läkaren in och skulle påbörja operationen. Den skulle ta en kvart, möjligtvis tjugo minuter.
Efter en kvart började läkaren mumla en massa och befallde en sjuksköterska att hämta Ulf, en annan läkare. Jag blev lite nervös och det märkte han nog för han kikade fram bakom sitt skynke (som hade spänts upp så att jag inte skulle kunna se vad de petade med i min hand) och lugnade mig. Eller inte.
- Jag kallade nyss på Ulf, för som jag berättat ligger din senknuta väldigt nära en pulsåder. Faktiskt lite för nära, så nu ska en annan läkare komma och titta lite.
Thank you. Detta gjorde mig inte ett dugg nervös.
Ulf kom efter en liten stund och sen slog han också sig ner för att gräva i min hand. Sen satt de där och mumlade med varandra. Jag hörde bara små delar av vad de sa:
- Ja, men jag kan inte skära där utan att vara helt säker.
Eller:
- Ojsan, kan du hålla undan den biten åt mig?
Efter en stund frågade läkaren:
- Varför har vi ingen musik på? Hör flickan allt vi säger?
- Ja, svarade jag surt.
Efter 45 minuter började jag må illa. Jag hörde mer och mer mummel om sövande och dessutom började min hand göra ont. Det hade gått en timme sen bedövningen sattes i och jag fick en liten dos. Så jag sa åt en sjuksköterska och så sprang hon runt och mumlade lite med de andra sjuksköterskorna. Till slut kom hon tillbaka med en spruta. Jag nästan ryckte till (men bara nästan, för jag ville absolut inte röra på handen och kanska göra så att de skar fel någonstans). Men hon fick mig övertygad om att det bara var lite smärtstillande och lugnande medel. Lite var fel ord.. Senare berättadehon att jag fick en ganska stark dos. Jag låg där och blundade och såg kameler som förvandlades till elefanter som hjulade tills de formade ett hjärta o.s.v... Mysigt ^^
Plötsligt var det över. En del av slangarna kopplades bort. Min hand virades in i ett bandage. Ett jättelikt bandage. Guess why?
Jo, min senknuta var ingen senknuta. Det var pulsådern som hade förgrenat sig till en massa små och sen hade den svullnat upp. Jag skulle opereras för en "simpel" sak och så visar det sig vara betydlgt värre! Inte konstigt att jag hade ont.
Halv fem rullades jag in på Uppvak. Vid fem kom mamma tillbaka. Halv sex fick jag lite mat. Och vid sex fick jag äntligen lämna sjukhuset ^^
Mitt bandage är så stort att jag knappt får handen genom jackärmen. Det är bara för att tydligen blöder såret ganska kraftigt. Och jag får inte ha handen hängande vid sidan för då upplever jag obeskrivlig smärta. Alltså är jag helt oduglig. Kan inte få av korken på en tuschpenna ens.
Nu måste jag sluta. Har suttit här så länge att jag mår illa. Fortfarande helt svag i kroppen efter denna jobbiga dag. Vill helst inte göra om den i första taget. Men. En operation som skulle ta en kvart varade i äver en timme. Härligt.
Kommentarer
Trackback