Vidar gick nyss.
Han gjorde mig ganska positiv ikväll :)
Fast jag slängde ut honom.
Sömn!
Men sömnen försvann.
Ersattes med andra tankar.
Och därför måste jag skriva detta:

Jag älskar Nicolai Grönlund. Fruktansvärt mycket. Mer än jag någonsin älskat någon annan människa. För att vi passar så perfekt ihop. För att INGEN annan har brytt sig om mig så mycket som han gör. Ingen annan älskar mig när jag är nyvaken, osminkad och allmänt sunkig. Ingen annan har hållt om mig när jag har varit hysterisk. Jag lovar, jag är ingen vacker syn med mascara över hela ansiktet ^^ Han älskar mig trots att jag tjatar, trots att jag kan vara löjligt svartsjuk ibland. Trots att jag kräver massor och inte alltid ger lika mycket tillbaka.

Jag skiter fullständigt i vad folk tycker om det. Jag älskar honom och han älskar mig. Ibland tror jag att kärlek är någonting som få personer upplever. Verkligt få personer, verkar det som. Spelar någonting annat roll när man verkligen älskar en person? Nej. Ni som inte förstår mitt resonemang... Vänta tills ni blir kära. Plötsligt förstår ni vad jag menar.


Älskling. Min kärlek, min vän, mitt allt.



~