Godiset fastnar i tänderna.
Varför slutar man inte äta när det är äckligt?
Trots att jag mår illa av det söta, trots att jag hela tiden hör en röst som säger att jag borde dra ner lite på godiset så fortsätter jag ändå. Jag kan inte sluta.
Det är inte bra att vara så onyttig.
Jag ska snart sluta med det.

Det känns tomt här hemma.
Det är inte hemma.
Detta är Johannes hem.
Och Elias hem.
Och pappas hem.
Inte mitt.
Jag kan inte sitta vid msn, leka i photoshop, försöka göra klart mitt projekt i Flash.
Och även om jag är van här.
Jag drar mig inte för att röra vid någonting.
Eller rätta till saker.
Så är det ändå inte hemma.
Jag vet inte var besticken är.
Jag sökte genom hela badrummet efter någon slags hudlotion.
"Äckliga pojkar, killar, män. Skönt att man bor med mamma."
Ja, det var ett bra beslut.

Jag pratade med Johannes idag.
Min bror, han är inte så dum.
När han skärper sig, när han lyssnar, då är han nästan som en vän.
Trots tre års skillnad och vitt skilda personligheter.
När jag var liten trodde jag att han hittades på gatan.
Han kunde inte tillhöra oss.
Du vill få upmärksamhet.
Din vilja genom.
Du är en intensiv person.
Du är allt som jag inte är.
Jag vill också ta för mig.
Ta plats i ett rum.
Säga vad jag tycker.
Du håller på att stjäla det jag vill vara.

Som förra helgen.
När mamma och jag bråkade.
Eller.
Som min älskling sa:
"Hon bråkade, du tog emot."
Det hade aldrig Johannes gjort.
Eller min älskling.
Båda hade käftat emot.
Och en av er gjorde det också, för min skull.
Det kändes bra.
Jag kan inte stå upp för mig själv alltid, då är det bra att sådana människor finns.

Jag längtar hem.
Hem, där bara mamma och jag bestämmer.
Där vi äter det vi tycker om.
Där vi värdesätter saker som balsam.
Eller långa middagar.
Eller drömma om hur vi ska få ordning på lägenheten.
Små, triviala saker.
Men de betyder mycket.
Det är sånt som kopplar oss samman.
Men hem kommer jag inte förrän på onsdag.
Och då har mamma redan åkt.
Så jag får klara mig ensam.

Jag hälsar på henne imorgon.

Älskling, jag saknar dig.
Jag saknar dig så otroligt mycket.
Jag behöver inte nödvändigtvis få höra din åsikt.
Bara veta att du lyssnar på mig.
När jag släpper tankar fria, mer eller mindre viktiga tankar.
Om svält.
Om skolan.
Om tio år.
Om filmer.
Om döden.
Om morgondagen.
Allt som inte får plats i mitt huvud.
Alla mina tankar som jag delar med dig.
Det vore fel att säga att mitt liv kretsade runt dig.
För du är en del av mig.
Du är halvan som drar mig ner på jorden.
Eller som låter mig sväva iväg när det behövs.
Du är min kritiska halva.
Min halva som hjälper när jag inte orkar själv.
Som uppskattar de små sakerna hos mig.
Som tycker om mig när ingen annan gör det.
Om du hade försvunnit så hade jag överlevt.
Jag hade gråtit i dagar, veckor, månader.
Sen hade jag fortsatt med livet.
Men jag hade inte varit hel.
Jag är inte hel utan dig, jag är inte jag utan dig.
Du behövs för att jag ska våga vara mig.
Det är kanske överflödigt att skriva att jag älskar dig?
Det kanske märks?
Det är så mycket mer än så.
Jag älskar dig.
Men det är så mycket mer.
Mycket mer.




Jag kan inte ens gå
utan din luft i mina lungor
jag kan inte ens stå
när du inte ser på
och genomskinlig grå
blir jag
utan dina andetag



~