Solen går ner nu, det är nästan helt mörkt.
Augusti ska bli brittsommar, brittsommar, höst
Jag älskar dig säger du tveksamt,
Varför är det ett frågetecken i din röst?
I min också, men jag skyller på dig
I min också, men jag skyller på dig

Jag har synat oss, genom ett stetoskop
När det kommer så nära, är det bara sådär
Jag har synat oss, genom ett stetoskop
När det kommer så nära, är det bara sådär

Jag fastnade bland "Säkert"-låtarna igen. Det är läskigt hur man känner igen sig i vissa låtar. Kanske inte just i denna låten, men i andra. Som "Jag grät mig till sömns efter alla dar". Den handlar om den där tiden som jag kallar högstadiet. I think so at least.

Varenda bok jag kunde komma över läste jag
Och jag spydde aldrig vid kullen vid 4H-gården
Behövdes aldrig ungdomsvården
Den enda som aldrig rökte
Den enda som aldrig försökte fuska på proven
Då lär man sig ju inte nåt
Jag var nog värd allt stryk som jag har fått

Den enda som inte tafsades på
Den enda det inte bråkades på
Den enda som haft en god relation till mor och far
Och jag grät mig till sömns efter alla dar
Och jag grät mig till sömns efter alla dar

Fast jag har fuskat på något prov. Och jag har aldrig fått någon stryk ^^, Och jag bråkade med mina föräldrar ibland, ganska ofta med mamma åtminstone. Men resten stämmer hyfsat bra in på sinnesstämningen då. Eller inte. Nu när jag tänker efter, var jag olyckligare på högstadiet än gymnasiet? Jag hade vänner runt omkring mig, alltid. Ingen sa någonsin något elakt till mig. Det är väl kanske just det. Ingen sa något till mig. Och jag är egentligen en person som behöver uppmärksamhet. Jag har alltid pratat mycket, jag pratar mycket nu och jag pratade mycket förr. Det var bara under högstadiet som jag hade en paus och slutade prata.
Fast bäst är ändå sista versen.

Tack kära år som går
Tack kära dagar som lägger en paus mellan nu och då
Och en paus mellan dig och mig
Jag såg dig på stan igår
Du såg ledsnare ut än då
Jag skrattade mig till sömns

Vilken jävla lögn att det ska va ens bästa tid

Haha, vilken payback liksom :D Jag känner redan så ibland. Det låter hemskt och jag kanske är elak ibland, men så oerhört nöjd jag känner mig när jag ser folk från högstadiet och allt jag kan tänka på är att de ser exakt likadana ut som då. De umgås med samma människor. De har samma tomma blick. Lika jävla fula :) Haha. Hämnd.

Nej, usch. Jag brukar inte döma folk efter hur de ser ut. Eller om de förändrats på de senaste åren. Jag umgås också med många som jag umgicks med då. Eller några stycken iaf. Men jag känner åtminstone att jag har utvecklats som människa. Jag vågar stå för många saker som jag aldrig vågade berätta för. Jag vågar räcka upp handen och säga något som ingen annan håller med om under diskussioner i klassrummet. Häromdagen så pratade vi om vilka som tyckte om en och vilka som inte gjorde det. Och någon sa "Men Nicole, ingen kan ju tycka illa om dig".

Jo. Hur man än beter sig så är det alltid något fel på en. Jag var så jävla snäll under hela högstadiet, oavsett hur andra betedde sig mot andra så sa jag aldrig ett ont ord till dem. Gillade folk mig för det? Fan heller. Man är aldrig bra nog för alla. Så nu är jag som jag själv vill vara. Jag är inte elak men jag sitter inte i ett hörn för det. Jag struntar i om jag umgås med folk som andra inte tycker om. Jag struntar i om jag pratar för mycket när vi har lektion. Kalla mig för stud, jag tycker om att diskutera med andra.

Woosh. Det kändes som om jag fick skriva av mig litegrann nu ^^, Nåja. Have a nice day, don't act like anyone else <3


~