Jag känner mig mordisk just nu.
Trött på idioter och annat skräp som befolkar jorden.
Inte för att jag egentligen råkar ut för så många.
Men de få som finns gör att jag blir.... en sån som svär mycket.

Nåja.
Happier thoughts?
Jag är sjukt seg idag.
Drack ju inte särskilt mycket igår eller så, men jag har inte sovit ordentligt sen förra helgen.
Så det lilla jag drack kände jag av mer än jag borde.
Åtminstone efter att jag hade kommit hem.
Satte igång min älskade film och skulle se på den.
Minns introt.
Sen vaknade jag, klockan var sex, linserna i, sminket utsmetat men headsetet satt på som det skulle?
Såg den idag istället.
Amélie från Montmartre.
Ni borde se den, den är så väldigt härlig.
Någon dag ska jag göra en lista över filmer jag inte hade överlevt utan.

We were neurophobic and perfect
The day that we lost our souls
Maybe we weren't so human
But if we cry we will rust
And I was a hand grenade
That never stopped exploding
You were automatic and
As hollow as the "o" in god

Då har man åter igen hamnat i Manson-träsket.
Nu kommer man väl spela den musiken om och om igen.
Den passar min sinnestämning.
Ibland är jag så tom.
Det är konstigt.
Jag har varit ensam i snart två veckor.
Jag vet egentligen inte vad det är jag saknar?
Är det ensamheten som skrämmer mig mest?
Och ändå...

Ändå är det andra människor som jag tar avstånd från.


"Do you find me sadistic? You know, I bet I could fry an egg on your head right now, if I wanted to. You know, Kiddo, I'd like to believe that you're aware enough even now to know that there's nothing sadistic in my actions. Well, maybe towards those other... jokers, but not you. No Kiddo, at this moment, this is me at my most...

... masochistic."


Jag känner igen mig i hans ord.


(Ni som känner igen vilken film det är från får en liten applåd.)


~