Jag saknar det där.
Att få lov att deppa sönder och sedan tröstas av någon annan.
Att inte behöva äta, för det är det enda man har kontroll över.
Att må dåligt helt enkelt.
Jag vet att det låter konstigt.
Det är konstigt.
(Jag är konstig)
Jag är beroende av sympati.
När jag gjorde slut med Nicolai åt jag inte.
Jag kunde inte äta, helt enkelt.
Det fastnade i halsen.
Jag förtjänade inte mat.
Och det var det enda som jag kunde vara riktigt säker på.
På fyra dagar försvann fyra kilo.
Det gjorde så mycket!
Jag såg mig själv i ett nytt ljus.
(Trots att resten av världen var grå och kall)
Fyra kilon mindre är ett berg mindre psykiskt.
Men de är tillbaka nu.
Det är jag säker på.
Jag kan känna det i hela kroppen när jag går.
Bara för att jag alltid äter mig mätt.
För att jag njuter av att äta.
(För att jag är lycklig)
Jag avskyr att ständigt jämföra mig själv.
Alla andra lyckas med allt de bestämmer sig för.
De har m o t i v a t i o n.
Avundsjuka.
Och jag ser ner på mig.
Jag kan inte ens gå ner fyra kilon bara för att jag vill.
Så mycket motivation har jag.
Vad säger det om mig som människa?

~