För några veckor sen pratade jag med Karl om Tarantinos filmer
och han menade att Reservoir Dogs var en av de allra bästa.
Hade aldrig ens sett den.
Häromdagen pratade jag med pappa om filmer.

(Beskrev min topp tio lista för honom. Han hade såklart synpunkter och fick mig att fundera om jag verkligen skulle ha med just den filmen, eller om den filmen egentligen förtjänade en lite högre plats på listan, för att inte tala om alla filmer han  kom att tänka på som egentligen borde få vara med på listan. Varför måste jag alltid ta åt mig av allt sånt? Bara för det är jag inte nöjd med listan och kommer troligtvis aldrig vara oavsett hur många gånger jag gör om den.)

Och han sa också "Reservoir Dogs är ett mästerverk".
Den har jag aldrig sett.
Han blev nästan arg på mig.
Förstod inte hur jag hade missat den.
Är det så konstigt?
Det är bara han som säger åt mig att se sådana filmer.
Det är hans eget fel att jag inte sett den förrän nu.
Till ämnet kanske?

Nåja.
Jag såg Reservoir Dogs igår, och den är definitivt, absolut sevärd.
Dialogerna är helt underbara.
Karaktärerna är riktigt bra.
Storyn liknar få andra filmer.
Det handlar egentligen om ett gäng människor som ska begå en kupp tillsammans.
Och någonting går fel.
Frågan är vems fel det är.
Men se inte den för att få se en massa action.
Ja, där finns pang pang.
Ja, där finns blod.
Men det finns för att det behövs i storyn, inte för att en finnig fjortonåring ska kunna sitta och se på den och efteråt säga:
"Fan, vad najs. Såg ni hur det sprutade ut ur magen på honom?"

(Med risk för att vara fördomsfull. Alla fjortonåringar är varken finniga eller på det viset. Min brorsa, t.ex., har världens bästa filmsmak och är både fjorton och finnig. Men genom att skriva så känns det som att jag målar upp en bild och så ser ni vad det är för typ av människa jag menar)

Med andra ord en sevärd film.
Typiskt en sådan som jag tycker om, åtminstone.





Citat i rubriken är förresten något som bossen i filmen säger, Joe.
Och det stämmer så bra för mig.
Jag har alltid en magkänsla vad gäller saker och ting.
Inte spel och sådant, utan andra människor.
Förr litade jag bara halvt om halvt på den.
Nu har jag fått veta att jag har oftare rätt än vad jag anar.
90 % av gångerna ungefär.
Och om jag hade litat på den oftare borde inte vissa saker ha hänt.
Det kanske var bra att jag inte litade på den nu i efterhand.
Jag behövde kanske just den händelsen.
Men just då, hade den besparat mig en massa frågor och sorg.

Nicolai sover förresten.
Hur kul har jag det?

~