Lay down your artillery
A monochromatic war ever going on
(On your inside)
Shadows in the corner of your eye
You're so aware, they're forever taunting
(On your inside)
Part of a phobic generation afraid of a virus
infecting, spreading from mind to thought
(On your inside)
Memories from a light and oblivious summer
desperately calling for attention
(On your inside)
Memories drowning over and over
by a substantial feeling of apathy
(On your inside)
Always helpless from a distance
Fearing that you'll one day not exist
(On my outside)


Skrevs någon gång sent inatt. Jag får sådan ångest när jag tänker på att jag kanske inte kan hjälpa andra människor? Sedan jag bestämde mig för att faktiskt försöka satsa på att bli psykolog får jag ständigt någon slags tveksamhet. Någonstans läste jag att en psykolog behöver kunna känna sympati, inte empati. Är jag verkligen rätt för ett sådant yrke? Jag blir emotionellt involverad i alla problem jag får höra, och det skrämmer mig att misslyckas. Jag vill inte förlora några vänner, jag vill inte förlora bekanta, jag vill inte tänka på allt det jag hade kunnat göra.


~