Så då sitter man här, hemma igen efter alla äventyr.
Eller ja, hemma är jag inte.
Åkte till Ystad istället för jag är en sådan sjukling.
Hostar, nyser, snyter och bultar.
Usch och fy, men här blir man lite uppassad.
Sådant är fint :)

Har tagit en del bilder men de kan jag inte ladda upp för tillfället.
Sladden ligger hemma i Lund :/
Ni får nöja er med detaljerade beskrivningar.
(Hur detaljerade de nu kan bli, jag orkar sällan det när det är mycket som ska sägas).

Jag steg upp halv sju på torsdagmorgonen, trött som ett djur och ville bara somna om. Så går det när man ligger vaken halva natten och har konsert-kittlingar i magen! Men jag fick åtminstone duscha i en stor dusch och äta en ordentlig frukost och framför allt, något annat än havregrynsgröt :P Runt åtta kom Lisabet och en kvart senare kom Karl då hans tåg var försenat och vid det laget ringde min pappa och undrade var vi egentligen var. (Vi kom alltså försent redan första dagen. Märk väl att vi tydligen inte är något vidare på att hålla tider). Så vi stuvade oss in i bilen och hela den evighetslånga resan gick hyfsat bra, förutom en mindre bilkö, att jag och Lisabet halvsov och ryckte i sömnen, att Karl envisades med att Brahehus hette så p.g.a Tycho Brahe men hade miserabelt fel, pappa som pekade ut "Porrarp" och fick mig att dö inombords, men vi hade högtalare och Karls ipod med oss så det blev Coldplay hela långa vägen dit :D

När vi äntligen kom fram körde pappa oss hela vägen in till Stockholm, vilket var väldigt snällt. Vi skulle sova i en "sovsal" på Hotell Norrtull. Själva hotellet var ganska fint även om de byggde om så det var ett fruktansvärt oljud, och faktiskt, sovsalen var också ganska fin! En sovsal, för er som inte vet, är när man bokar ett antal sängar istället för rum, och därmed får man dela denna salen med lite andra människor. I vårt fall, tjugosju stycken andra. Ingen av dem verkade vara svenskar (vilket inte var så konstigt, för jag fick boka genom en engelsk sida. Hotellets hemsida nämnde inte sovsalar med ett ord. De kanske skämdes). Men det var åtminstone fräscht och snyggt där. Och billigt. Jag kan definitivt rekommendera att sova i sovsal för fler människor, åtminstone om det bara är över natten :) Det enda lite smått irriterande är att man får dela dusch och att man har ungefär tre toaletter.

Nåja, när vi äntligen hade fått dit våra saker var klockan redan halv sex och vi bestämde oss för att åka till Globen och äta någonstans i närheten innan konserten. Första strapatsen var att överhuvudtaget hitta tunnelbanan, och för oss små skåningar kändes det som om vi gick i evigheter innan vi hittade den. För övrigt var Karls föräldrar galna av oro för att han inte svarade i mobiltelefonen och han fick ägna en stund åt att lugna dem. Och tunnelbanepriset måste ha blivit dyrare! :( Jag var säker på att när jag och Ellie var i Stockholm kostade det tio kronor per person men nu var det arton! :/ 80 % höjning är ganska mycket. Inte bara det, det var smockfullt utanför Globen O.o Och vi bestämde oss för att ta något "snabbt" och billigt, d.v.s McDonalds, men det gick inte så snabbt. Vi fick stå i kö i evigheter p.g.a alla människor och när vi väl kom fram hade läskmaskinen gått sönder. Den OCH milkshakemaskinen. Damn that milkshakemachine. De är aldrig lagade! Nåja, vi kastade i oss mat och sen stack vi till Globen. Det var stort :o Eftersom att vi satt på sektion C (längst upp, på sidorna), fick vi gå uppför trappor i en evighet. Min kondition är ganska usel för tillfället, haha ^^,

Förbandet var också ganska uselt. Det var Albert Hammond Jr, och jag hade hört bra saker om honom men nej. Han var definitivt inte min typ av band. Dessutom slängde han gitarren i golvet. Been there, done that liksom efter The Who. Och han spelade i fyrtio minuter >.< Sen fick vi vänta i evigheter på Coldplay. Jag lyckades tappa mina öronproppar, och min kamera. Men den hämtade Karl åt mig och den funkade faktiskt :D Det är verkligen en mirakelkamera, som klarar av att leva tillsammans med mig. Och sen.... sänktes ljudet och Life in Technicolor började spelas :D

Hela konserten var verkligen helt underbar. För det första insåg jag snabbt att det var stor skillnad på små konserter och konserter som denna. När 25 000 människor klappar i takt med händerna... det är verkligen magiskt. För att inte tala om i pausen när alla började nynna på samma låt, för att Coldplay skulle komma ut igen. Breathtaking. Och Coldplay gjorde verkligen allt för att få igång oss, de pratade och skojade. Och musiken var helt otrolig. Där kan man verkligen prata om konsertanpassad musik, för deras låtar var helt perfekta för att spelas live, även om små ändringar blev gjorda. En av de vackraste låtarna var definitivt Fix you. Total allsång och Chris Martins vackra stämma. Clocks var också otroligt vackert, jag började förstås gråta (vilket jag alltid gör vid åtminstone ett eller två tillfällen, jag blir så emotionell). Det var kul att de gjorde små upptåg, bland annat sprang de ut i publiken och trängdes på stolarna där samtidigt som de spelade några låtar, varav en inte ens tillhörde dem utan var mer något slags country-stuk. I don't know. Men kul var det :) De fick förstås negativa recensioner dagen efter just för att de "flörtade" så mycket med publiken men det är väl också typiskt recensenter, aldrig kan något vara perfekt. För mig är publikflörtande ett måste, och jag har definitivt inget emot det. Jag tyckte förstås också att det fanns några småsaker som inte stämde riktigt in. Bland annat så spelade de inte Yes, men däremot la de ner en massa krut på Lovers in Japan. Jag vet inte, låten är bra, men den är inte lika berörande som så många andra enligt mig. Men den låten hade de konfetti och grejer till. Hela konserten var en riktigt fantastisk ljusshow, för oss som satt uppe bland molnen haha :P De spelade inte Swallowed in The Sea heller, men det hade jag väl inte riktigt väntat mig. Den är långsam utan att vara en enormt populär låt, så de tyckte väl inte att den behövdes. Och som sagt, vi hade sittplats. Finns det något som jag var upprörd över, så var det det. Jag är en ståplats-människa, jag behöver få hoppa lite under tiden. Men. That is life :) Jag känner mig definitivt på konserthumör nu, jag vill se en ny konsert så fort som möjligt. Helst en stor. Just nu väntar jag på att U2 ska ge ut sin nya skiva och därefter kanske kanske kaaanske åka på turné ;P Men åter till Coldplay. Jag känner bara "the urge" över att få se dem en gång till, för jag fick verkligen inte nog. Och jag köpte en t-shirt! :) En grön-brun (surprise surprise) som det står "Viva la Vida" på framsidan :) Dock är jag lite besviken över att det var unisex, alltså köpte jag en S men det skulle kunna få plats tre gånger så många i den. Lisabet köpte också en S (fast en mörkblå, vi skojade om det sen att vi verkligen håller oss till samma färger som alltid) och hon är ju så liten och nätt att där måste få plats ett dussin Lisabet i den! O.o Nåja. Jag tog en massa bilder och de får jag väl lägga upp senare :)

Efter konserten stack vi till Gamla Stan och skulle dricka lite men det enda stället vi hittade var sådär lite halvtrist. Och vi var trötta, så vi åkte hem till sovsalen. Det var intressant. Jag sov i våningssängen under Lisabet, och vart jag än vände mig låg jag och stirrade in i en annan människas sovande ansikte. Akward! Till sist slappnade jag av och då var det riktigt bekvämt. Även om folk snarkade.

Nu är klockan tolv och jag, trots att jag är förkyld och eländig, har lovat mamma att jag skulle förbi Ängaskolan och hälsa på hennes klass. Så det är väl dags att tvinga på sig riktiga kläder och kleta på lite smink som döljer min röda näsa :( En detaljerad beskrivning av fredagen kan ju faktiskt vänta tills senare.

~