Du susar och viskar mer än vanligt
övertygande och självsäkert känns mot huden
Stryker som vidskepliga katter där fotsulorna möter marken
Tvingar mig att inse och akta mig för det nakna golvet
Vem vill någonsin vara ensam?
Väggarna ömkar sig inte över sin ålder som de borde
Våga smeka den skrovliga väggen
Men kylan och väggarnas obotliga stumhet skrämmer mig
Och handen som var så nära försvinner hastigt igen
Kanske är det ingen kvar som lyssnar på dem
Du är så påtaglig, luften är fylld av dig
Som en spänning, ett stoff
Det går inte att skära i tystnaden med en kniv
Men om jag sträcker ut handen kan jag ta på dig
Känna hur du stelnar till, ryggar tillbaka
innan du sakta slappnar av i min hand
Jag kan knyta handen och tvinga dig att stanna
Men vem vill spara på en tystnad
En ovälkommen gäst hos ensamma människor
De som blir uppmärksammade om helgerna
då program visas för att ensamheten ska botas
Så att tystnaden inte kan tränga sig in
trots att det inte spelar någon roll
För du är där när de stänger av
Du är i tankarna hela tiden
Avskydd och fruktad, även av mig
Ordspråk skrivs i svart och vitt
Lika osanna som att möta sin rädsla
Jag möter, ser rakt på dig
Du viker aldrig undan
och om igen är det jag som förlorar
i spelet om ensamhet och tystnad


~