Jag fick ett smärre breakdown igårkväll. Varför går ingenting rätt? Hur kan alla andra vara så säkra på vad de passar som medan jag fortfarande inte har någon som helst aning? Någon slags ironi som glädjer vem det nu än är som håller i mina trådar och mitt liv.
Det jag är bra på finns det ingen efterfrågan för.
Det jag är intresserad av är jag inte bra på.
Det som det finns en efterfrågan för är jag inte intresserad av.
Så vad gör jag?! Efter en miljon yrkestester grät jag nästan och då tittade mamma på mig och så sa hon "men Nicole, du har inte ens fyllt 19 år?". Nej. Det är faktiskt sant. Av någon anledning tänkte jag exakt likadant för ett år sen men då antog jag att ett år skulle gå och vid det laget skulle jag veta exakt vad jag ville i mitt liv. Är det inte så det går till för alla andra ungefär? De äter mängder av grönsaker, växer upp, är fantastiska på att matcha kläder och boom, så blir de framgångsrika modedesigners. Istället för att göra som jag som hoppar från intresse till intresse, aldrig nöjd, aldrig tillfredsställd, alltid rastlös, alltid på jakt efter det som ska göra mig lycklig.

Varför är jag inte helt fantastisk på någonting? Jag försökte skriva en lista över vad jag är bra på igår. Den såg ut ungefär såhär:
- Hyfsad på engelska
- Lyssna på människor
Jag hade lika gärna kunnat bytas ut mot en docka med ett snöre i ryggen, ungefär.
Idag känns det lite bättre. På natten blev jag glad igen och insåg hur lyckligt lottad jag egentligen är, med människor runt omkring mig som får mig att skratta. Jag har levt på det hela dagen.



http://www.avoca.ie/

Jag låter dagarna flyga förbi med hjälp av fantastiskt vackra bilder som den här. För övrigt så vill jag ha en ny klänning! En somrig, eller vårig, blommig, flickig och söt klänning. Too much to ask for? Den skulle jag i så fall inviga vid en viss tillställning som sker i maj... *hint hint*

~